Donationer och sponsring blir allt viktigare för svenska museer, som i dag finansieras i genomsnitt till 65 procent med offentliga medel. Moderna museet sponsras av bland annat advokatbyrån Mannheimer Swartling och mediebolaget Clear Channel, och Nationalmuseums överintendent Berndt Arell beskrev saken i en intervju i SVT Kulturnyheterna tidigare i år som "Utan extern finansiering skulle vi bara vara ett stort konstmagasin".
Nu drar kulturförvaltningen i Uppsala i gång ett helt nytt samarbete för kultursponsring, där sex lokala företag får möjlighet att synas vid olika evenemang vid Uppsala konstmuseum för en insats på 100 000 kronor vardera. Sh Bygg, en av de större sponsorerna under 2014 års Fredsåret och som själva kom med idén till samarbetet, har redan tecknat avtal. Under hösten kommer kulturförvaltningen i samarbete med Sh Bygg att rekrytera de resterande fem företagen, och siktar på att dra i gång projektet i full skala 2016.
Möjliga sponsringsformer kan komma att bli exempelvis stöd till utställningar och specialvisningar för medverkande företag och deras medarbetare.
LÄS MER: "Fattiga kulturinstitutioner riskerar att anpassa sitt program"
Sten Bernhardsson, direktör för kulturförvaltningen, ser sponsringen som en win-win-situation för båda parter.
– De företag som känner ett ansvar för den ort där de verkar, vill ofta även bidra till ett rikt kultur- och fritidsliv, och ett sätt att göra det är genom sponsring. På samma gång får det lokala kulturlivet möjlighet att nå nya målgrupper hos företagen, deras medarbetare och kunder, säger Sten Bernhardsson.
Inledningsvis kommer man att begränsa pilotprojektet till offentlig konst och Uppsala konstmuseum. Men, om det hela faller väl ut, kan kulturförvaltningen tänka sig att fortsätta i större skala.
Peter Gustavsson (s), ordförande i kulturnämnden, medger att beslutet omfattats av en del diskussioner, men att det till sist fattades enhälligt.
– Vårt beslut bottnar i det beslut den förra kulturnämnden fattade angående konstverket "Den tionde skorstenen", där man bestämde att minst 500 000 kronor av kostnaden skulle finansieras av externa finansiärer, säger Peter Gustavsson, och fortsätter:
– Sedan är det givetvis otroligt viktigt att allt genomförs på ett sådant sätt, att medborgarintresset och den konstnärliga friheten står i fokus.
Vad händer då om ett företag har synpunkter på konsten, eller vill dra sig ur samarbetet för att de inte gillar ett visst konstverk?
– Det är och förblir kulturnämnden som kommer att fatta besluten kring offentlig konst. Sedan kan givetvis de medverkande företagen välja vilka av de projekt vi beslutar om som de vill stödja.
Ni beskriver de framtida deltagande företagen som "välrenommerade" – finns det någon typ av företag ni inte skulle vilja se som sponsor?
– Det skulle vara fel av mig att peka ut enskilda företag, men visst är det en fråga för oss som kommun att vi synliggörs på ett positivt sätt. Så självklart ska vi titta på vilka företag som går in i det här projektet, säger Peter Gustavsson.
Daniel Werkmäster, chef för Uppsala konstmuseum, är positiv till samarbetet.
– Extra resurser till verksamheten möjliggör i sin tur saker som vi inte hade kunnat göra annars. Exempelvis att ta fram ett konstverk, eller arbeta fram ett pedagogiskt projekt. Sponsorerna kommer att få en kontakt med kulturlivet de kanske inte kunnat få annars, och vi får i vår tur kontakt med dem, säger Daniel Werkmäster.
Kommer företagens namn att synas i broschyrer och liknande?
– Det kan jag tänka mig. Det är dock inget vi diskuterat i detalj.
Nyligen fick Nationalmuseum kritik för ett sponsoravtal med bilföretaget BMW, där museet i utbyte mot två BMW-bilar inte fick uttrycka sig "nedsättande" om varumärket. Finns liknande krav i detta avtal?
– Nu vet jag inte exakt hur avtalet är formulerat. Men det finns nog en allmän kutym när man samarbetar med någon att inte tala illa om sin samarbetspartner, säger Daniel Werkmäster och fortsätter:
– Det får dock aldrig bli så att det offentliga släpper sitt ansvar för kulturinstutitionerna, och tror att privata pengar ska bära upp dem. Det är en risk, faktiskt.
I Uppsala har privata finansiärer tidigare stöttat projekt som 2014 års Fredsåret, där värdet på samarbeten och samfinansiering uppskattades till 3,5 miljoner kronor, och 2007 års Linnéåret. Men för mindre kulturaktörer är det fortfarande relativt svårt att få samma slags sponsring som de större institutionerna. Bror Hjorths hus klarar sig på de offentliga bidrag man får, men extra tillskott är alltid välkomna, säger Mattias Enström som är tillförordnad chef.
– Vi har i dagsläget ingen sponsring. Däremot får vi fint stöd från vår vänförening Bror Hjorthföreningen, som äger hälften av upphovsrätten till Bror Hjorths konst. De omsätter en del av sina intäkter i museet, exempelvis genom att bidra till enstaka programpunkter eller utställningar eller som nu genom att köpa in en ny ljudanläggning till oss.
Tror du att ni i framtiden kommer öppna upp för sponsring?
– Ja. Kulturlivet får, i nuläget, inte jättemycket pengar från kommun, landsting och stat.
Är det svårare att finna sponsorer som mindre kulturinstitution?
– Det bygger nog till viss del på företagsledningens eget kulturintresse. Sedan finns säkert en viss skepsis och osäkerhet hos en del kulturinstitutioner kring sponsring, säger Mattias Enström.
Dag Thelander, medlem i Teater C och en av de drivande bakom kulturplattformen Köttinspektionen, pekar också på problemen för mindre kulturaktörer att få extern sponsring.
Har ni någon form av sponsring i dagsläget?
– Nej. Ibland har vi tagit emot material, som exempelvis mattor från ett matthus, och i höstas fick vi vår lokal renoverad gratis av ett arkitektkontor. Men jag tror att det är extremt ovanligt för det fria kulturlivet att ta emot privat sponsring i form av pengar.
Hur skulle ni ställa er till en presumtiv sponsor?
– Jag har inget problem med sponsring i sig. Men vi skulle aldrig kunna samarbeta med en sponsor som ställde krav på innehållet.
Hur skulle den ideala sponsorn se ut för Köttinspektionens del?
– Gärna en exentrisk miljardär som älskar kultur, hehe. Men det är som sagt inte helt enkelt för fristående kulturgrupper. Det pratas, i synnerhet i Stockholm, om att kulturlivet måste bli bättre på att hitta sponsorer. Men från de fria grupper som faktiskt försökt, vet jag att det är otroligt svårt.