Konstkrönika
Det är när det händer något mellan mig och det jag ser. Ni vet de där berömda ringarna på vattnet, mellanrummen där precis allt tar plats och vidgar sig. När ett plus ett blir tre eller till och med fyra och fem.
Jag tar en runda på stan en vanlig torsdag i oktober och äter tidig lunch i Saluhallen. Balanserande på sushin väljer jag ett bord invid ett fönster. Lunchgästerna börjar strömma in. Flera stannar till och tittar på all konst som hänger längs hallens råa gråbetongväggar innan de sätter sig ner.
Det är många konstnärer och stor variation i tekniker, färgval och uttryck. Det är en utmaning att nå ut med sina verk i en lokal där människor kanske mest vill mätta sina hungriga magar, konsten blir mer som en fond, en utsmyckning. Men jag tycker om att konsten finns där människor finns. Med jazzmusik i högtalarna, borden bredvid som fylls ett efter ett och samtal som förs i en lagom ljudnivå blir det nästan vernissagestämning. Når konsten ut i detta brus har konstnären lyckats.
I Bror Hjorths hus håller en utställning på att hängas av konstnären själv, Frederikke Jul Vedelsby, Bror Hjorthföreningens teckningsstipendiat 2020. Hon tillverkar sina egna oljekritor som hon målar med på egentillverkat papper. Verken i "Let me know if you get this" är abstrakta och utgår från ett sms från en vän. Jag lämnar utställningsrummet och går in till Bror Hjorths studio. Skulpturer överallt. Jag förlorar mig i alla detaljer. Gandhi, Engelbrekt, polska och hur har han fått fram alla rörelser i dessa hårda material? Frågorna blir fler och fler och nu börjar det sticka lite i mina hantverksfingrar.
I Uppsala konstmuseum pågår en utställning av Filippa Arrias och Pauliina Turakka Purhonen. Den senare syns på en tv-skärm i en video som rullar. Hon presenterar sina stora sydda dockor en och en och börjar sedan leka med dem. Hon leker att hon är mamma till dem, presenterar dem vid namn. Hon klär av dem för att hon vill att de provar en dräkt hon sydde i sena tonåren, dockorna är motvilliga.
Jag blir sittande. Länge. Mycket länge. Min egen mammas sömnad var ingen lek, den var gravallvarlig.
När jag går vidare har något i mig hänt, vänt, så när jag därpå möts av två enorma sydda dockor med myriader av broderade detaljer, tvärstannar jag.
De. Är. Jättelika.
Nu är det verkligen ingen lek längre. När jag blir varse den enorma sydda rallarrosen, växten som jag i min barndom blev tillsagd att plocka, fång på fång, till djurmat, knyter sig något i mig och jag går ut.
Köttinspektionen. Jag kommer dit redan före öppning och Mervi Junkkonen, en av konstnärerna, hajar glatt till när hon öppnar entrédörren. Att vara ensam besökare har sina fördelar, jag får en pratstund med henne.
"Disconnection" som utställningen heter är inne på sina sista dagar. Lite tråkigt för alla som inte hunnit dit. Men ett av verken kanske kommer igen, det är ett pågående verk. En installation med ett par som varit ihop i decennier. I en monter syns olikheten de två emellan genom sättet att förse en kudde med örngott. Hur många sätt finns det? Och hur ska en säng bäddas? Hur ska tvätten hängas? Vad gör olikheterna mellan oss i våra relationer och hur gör vi för att jämka oss samman? Det är en konst det!
Jag går därifrån och önskar mig tid, tid att tänka tankarna till slut och tid till att sätta händerna i rörelse, skapande rörelse.