Fredrik Sjöberg har följt spåren efter Bruno Liljefors. Det betyder att stora delar av biografin handlar om Uppsala och Österbybruk.
Att Fredrik Sjöberg skulle skriva en biografi om Bruno Liljefors (1860–1939) var långt ifrån självklart. Han säger själv att han helst undviker berömda människor och hellre skriver om bortglömda. Men slumpen gjorde att han fick en bunt brev skickad till sig av Bruno Liljefors barnbarnsbarn Max Liljefors, professor i konstvetenskap i Lund.
Breven var skrivna av Bruno Liljefors och låg i många år gömda hos Max Liljefors kusiner i Kanada. Efter en stunds läsning insåg Fredrik Sjöberg att han nog borde gå vidare med både konstnären och privatpersonen Liljefors. Nyfikenheten var väckt.
– Jag läste in mig på det som skrivits om honom och slogs av att han ofta skildrats pompöst och framställts som en fläckfri renlevnadsman. Jag ville gå en annan väg.
I boken får vi först möta den blivande konstnären som pojke och yngling i hemstaden Uppsala. Han växte upp i ett i dag rivet hus nära korsningen Svartbäcksgatan–Skolgatan. Pappa Anders var kruthandlare med egen butik, där mamma Margareta arbetade.
Bruno Liljefors blev kvar i Uppsala till 19 års ålder, då han började på Konstakademien i huvudstaden.
– Det var en stor frihet för honom att komma till Stockholm. Uppsala var en liten stad på den tiden och kunde nog upplevas som lite inkrökt. Alla kände alla. I Stockholm kunde han festa och leva livet på ett helt annat sätt, säger Fredrik Sjöberg.
Samtidigt var Liljefors fäst vid hemstaden, inte minst den stora familjen och släkten. Efter några utlandsvistelser slog han sig ned i Kvarnbo, ett par kilometer utanför stadsgränsen.
Bruno Liljefors målade porträttet av sin blivande fru Anna Olofsson 1885, året före parets förlovning (bilden är beskuren).
Tillsammans med första frun Anna Olofsson fick han fem barn mellan 1888 och 1892. Tre år senare var äktenskapet över och Bruno Liljefors gifte om sig – med Annas yngre syster Signe.
– Det blev förstås en monsterskandal. Det är inte så konstigt att Bruno och Signe drog sig undan till Idö i skärgården utanför Västervik. Där blev de kvar tills det värsta lagt sig. För Anna och Signe var syskonrelationen över, de träffades aldrig mer, berättar Fredrik Sjöberg.
Bruno Liljefors hade lärt känna systrarna Olofsson redan som barn eftersom familjerna umgicks. Men han gifte sig alltså först med Anna. Fredrik Sjöberg anar att det var något av ett resonemangsäktenskap. Systrarna var väldigt olika – Anna försiktig och lågmäld, Signe rivig och utåtriktad.
Bruno Liljefors var gift 2 gånger och blev far till 13 barn, som alltså kom att bli både syskon och kusiner med varandra.
Bruno och Signe fick åtta barn och var gifta ända fram till Brunos död 1939. Men de sista åren levde paret åtskilda. Då hade den åldrade konstnären flyttat tillbaka till Uppsala. Han hyrde en våning i samma kvarter som han växte upp på 1860- och 1870-talet.
– För mig är det uppenbart att han var angelägen om att sluta cirkeln och återvända till mammas gata. Han ligger begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala, säger Fredrik Sjöberg.
Kopplingen till Uppsala är alltså tydlig, liksom Liljefors kanske ännu mer kända vistelse i Österbybruk. Där levde och verkade han mellan 1917 och 1932. Fredrik Sjöberg anar att Liljefors ändå inte trivdes till hundra procent med att bo i herrgården.
– Nej, det där med att bo väldigt stort och flott var nog något som mer tilltalade Signe, säger han.
"Räv i vinterlandskap", olja på duk av Bruno Liljefors, signerad 1938, året innan konstnären dog.
Vykort med Bruno Liljefors målningar spreds i Sverige under konstnärens långa karriär. Som synes förekom också fotografier av honom själv.
Som konstnär tål Bruno Liljefors en jämförelse med Anders Zorn och Carl Larsson, menar Fredrik Sjöberg. De tre var samtida, ställde ut tillsammans och gick hem hos både publik och konstkritiker. I svensk konsthistoria är de oskiljaktiga. Ändå har Liljefors varumärke inte stått sig lika bra som Zorns och Larssons, enligt Fredrik Sjöberg.
– Arvet efter Bruno Liljefors har inte förvaltats lika bra. Det är synd, eftersom han är alldeles för bra som konstnär och intressant som person, säger Sjöberg.
Bruno Liljefors stora målning "Fällande vildgäss" (1907) tillhör Nationalmuseum, men stals 1990. Då förvarades den tillfälligt hos SVA i Uppsala (bilden är beskuren).
Han tycker att Liljefors måleri har en mer tidlös dimension än Zorns och Larssons.
– Man kan fråga sig i vilken grad Zorns grosshandlarporr och Larssons familjeidyll talar till dagens människor. Bruno Liljefors natur- och djurmotiv verkar däremot fungera bra även nu.
Ett exempel på att det också finns ett internationellt intresse för alla tre konstnärerna är utställningarna på Petit Palais i Paris. Efter Carl Larsson (2014) och Anders Zorn (2017) har man under det senaste halvåret kunnat se en utställning med Bruno Liljefors konst.
Fotnot: "Bruno Liljefors: en biografi av Fredrik Sjöberg" (Albert Bonniers förlag) ges ut 26 mars.
Signe Olofsson var 17 år när hon porträtterades
av fotografen Henri Osti i Uppsala. Sju år senare gifte hon sig med Bruno Liljefors.
Fredrik Sjöberg är författaren bakom den nya biografin om Bruno Liljefors.