Kulturdebatt
Jag har från åskådarplats följt den mångåriga debatten om byggandet av ett nytt konstmuseum i Uppsala. För mig har det varit uppenbart att det inte är mödan värt att debattera eftersom beslutet sedan länge är fattat. Någon gång bestämdes det internt, i en uppgörelse mellan Statens fastighetsverk och politiken i Uppsala, att konstmuseet ska bli kvar i slottet. Jag menar: – Finns det någon annan förklaring till det som sker nu? All debatt, varje informationsmöte, liksom de två utredningar som dömt ut Slottet som museialternativ har varit ett spel för gallerierna.
Det enda vettiga alternativet för ett framtida konstmuseum är en nybyggnad. Och det alternativ försvann när kvarteret Kaniken dök upp i debatten. Efter det inspelet handlar meningskiljaktigheterna om vilket av två usla alternativ som ska väljas. Det heter nu att Uppsalas konstliv vill ha museet i Kaniken på Västra Ågatan! Men alla som är intresserade av konst, varje utövande konstnär i Uppsala, samt museiexperter och andra kunniga i frågan inser att ett nybyggt konstmuseum är den enda lösningen.
Samtidskonst är mer än tavlor på vita väggar. Man behöver bara tänka på Uppsalas enda internationellt kände konstnär, skulptören Ingolf Kaisers verk, för att inse det. Kaniken kan aldrig bli mer än ett trångt litet galleri. Och Slottet är ett skämt som gjorts till allvar.
Men varför debattera? Frågan är i förväg avgjord. Miljoner ska förslösas på antingen ett dåligt eller ett sämre än dåligt alternativ.