Robert Rauschenbergs bubblande gyttjebad ”Mud Muse” är en pärla i Moderna museets samling.
Det stora karet fyllt med en blandning av vatten och lera är inte bara en skulptural, rörlig målning, eller en väldigt målerisk skulptur, utan också något helt eget. Lerans bubblande rörlighet kommer från ljud som tränger sig igenom materian underifrån i form av tryckluft. En tillhörande ljudanläggning är fylld av högfrekvent fågelsång och maskinljud, men tar också in ljuden från det aktuella rummet och blir en spegling av sammanhanget verket vistas i.
Tillämpligheten av verket är gigantisk. Just nu, i klimatpanikens tidevarv, är ”Mud Muse” mer än något annat ett öde dystopiskt landskap som kokar av en hetsig undergångssång. Det är anmärkningsvärt att installationen har mer än ett halvt sekel bakom sig och ändå känns så utpräglat samtida.
Rauschenberg samarbetade i skapandet av ”Mud Muse” med den legendariska svenska ingenjören Billy Klüver, som brukar beskrivas som den mest betydelsefulla doldisen bakom 60-talets lekfulla, öppna konst och myntandet av multimedia som en konstterm.
Det är, med andra ord, inte orimligt att Moderna museet vill placera ”Mud Muse” i centrum för en stor och ambitiös höstsatsning.
Utställningen ”Mud Muses – En tirad om teknologi” samlar 19 konstnärskap och konstnärsgrupper och har hämtat sin undertitel från en text av i science-fiction-giganten Ursula K Le Guin, där hon beskriver teknologi som ett utslag av mänsklig aktivitet i den materiella världen. Det är en sympatisk utgångspunkt, som också ligger rätt i tiden.
Om man betraktar teknologin som ett resultat av människans sätt att vara i världen som omger oss så är det också följdriktigt att det spretar en smula, och just spretigheten känns som ett medvetet drag i ”Mud Muses”, som gör en rad nedslag i både historia och samtid, utan att riktigt knyta dem till varandra. Också utställningsarkitekturen understryker spretigheten, eller inbjuder till en myriad olika läsningar genom att bestå av små väggelement som inte styr besökaren i särskilt stor utsträckning. Överskådligheten i rummet är, skulle man kunna påstå, så stor att den blir oöverskådlig. Möjligen för att efterlikna de diagram och grafer som är frekvent förekommande i många av de verk som visas.
Curatorn Lars Bang Larsen har vinnlagt sig om att peka på det teknologiska motivets kontinuitet, och det är anmärkningsvärt att det faktiskt finns en ganska oförändrad urbild av det accelererande temat. Anna Sjödahls målning ”Centraldatorn i Sundsvall”, en tom sal fylld av stora maskiner, fungerar exempelvis helt konfliktlöst med Jenna Sutelas trögflytande självporträtt ”Jag magma", som består av nio huvudformade lavalampor. Detta trots att det skiljer fyrtioett år mellan verken.
Kanske är det just för att tekniken ständigt skenar framåt som ett retroromantiskt perspektiv alltid fungerar när det handlar om teknik. Såväl Charlotte Johannessons digitala grafik, tillverkad på en Apple II Plus kring 1980, som Suzanne Treisters pixliga ”Fiktiva datorspelsbilder” från 90-talet är på en och samma gång fast i sin respektive tid och fullt fungerande som bakåtblickande bilder av idag.
Någonstans på vägen blir oöversiktligheten möjligen lite större än man har avsett, och den bubblande lerpoolen som är utställningens utgångspunkt förblir också dess höjdpunkt.
