Vi går från rum till rum, över trösklar och uppför trappsteg i Köttinspektionens labyrintliknande lokaler. De har till och med tömt ett förråd för att alla sju konstnärer ska få varsitt rum. Det behövs när installationerna består av nästan enbart ljud. Det är som att komma in i olika världar.
– Ljud påverkar oss. När en fläkt stängs av känner man hur spänningen i kroppen släpper. Och stråkar på film får mig att gråta direkt, motvilligt, säger Anna-Karin Brus.
Hon och Tomas Bodén guidar runt. De är hjärnorna bakom utställningen och har valt ut sju av alla bidrag som lämnades in.
Tillsammans har de arbetat med ljud i femton år, i bandet Differnet och som technoduon Liminals.
De har även gjort ljudinstallationer ihop.
Tomas Bodén är en av konstnärerna på utställningen. Han har gjort ett ljudporträtt av sin morfar. För att höra det måste man trycka örat mot en dörr. Där hörs morfar leta efter orten Tomte utanför Sollefteå i en kartbok. Rätt vad det är låter han som en apa, varför då?
– För att distrahera tror jag. Jag frågade om hans uppväxt, men han svarade inte. Det är som ett porträtt, eftersom han gjorde vad som helst för att slippa prata om sig själv, berättar Tomas Bodén.
I en skrubb hörs något välbekant, en åtta minuter lång komposition av dammsugarljud. Grus rasslar upp i röret. Sedan suger munstycket fast i något.
– Jag tror att konstnären skulle säga att det är musik. Mycket musik är abstrakt med schyssta mönster. Vi har valt ett smalt glapp mellan det icke visuella och musik, utan att trilla över i det som uppfattas som musik. I alla ljuden vi har valt finns ett berättande, säger Anna-Karin Brus.
En av inspelningarna skildrar hur en kvinna lämnar in sin uttjänta tvättmaskin på återvinningscentralen, något hon liknar vid en begravning. Ett annat ljud återger ensamhet, inspelat i köket hos en hivsjuk man. Här finns också en isländsk glaciär, med smältdropp, knäppanden, fågelljud och vind.
Ett rum är stort med fönster och orientalisk matta. Utanför på gatan hörs någon skrapa blöta löv, men det hör inte till. Här inne berättas en socialrealistisk familjehistoria, funnen nedpräntad bakom en bubblig strukturtapet i Skottland.
Den kanske starkaste av ljudinstallationerna åtföljs av bilder. De är hämtade från internet och föreställer offentliga avrättningar. Själva avrättningarna är bortklippta och ersatta med oljud.
– Det man hör är det man inte ser, förklarar Tomas Bodén.
60 avrättningar på lika många minuter. Och en tyst minut för en kvinna som våldtogs och mördades i fängelset.
Hon hette Taraneh. Det betyder sång på persiska.