Zahar Alkhateeb, konstnär och Uppsala kommuns fjärde ateljéstipendiat förbereder det sista inför utställningen "Närvaron av frånvaro" på Konstmuseet.
Guldet ska flöda ur rör som kommer från stolar ihopsatta i varandra och placerade högt upp framför det enda fönstret i utställningssalen. Hen använder guld för att sätta fokus på huvudverket i sina utställningar.
– Oh my God, gold is amazing! Guld är överlevnad. I mitt hemland Palestina ger man guld till bröllopspar för att de ska ha till sämre tider. Guld är också kamp. Det är ett svårt arbete att ta fram guld. Det är ett så komplext material, det är så shiny, powerful and rich, säger Sahar Alkhateeb.
Hen flydde sitt hemland och fick asyl i Sverige 2013. Det går inte att leva som ickebinär transperson i Palestina.
– It's much forbidden. You get killed.
Det är inte bara förbjudet, det är mycket förbjudet, omöjligt, att vara transsexuell i Palestina. Hen har familj kvar där, mamma och sex syskon men de har ingen kontakt alls.
– De är troende muslimer och jag är inte troende. Jag vill arbeta med konst och det får jag inte. Jag är ickebinär och det finns inte. För att vara säker flydde jag till Sverige, livet är enklare här.
Konstnären Sahar Alkhateeb skapar installationer av åldrade trämöbler. Begagnade stolar plockas isär och sammanfogas i nya former för att ställa frågor om rötter och identitet.
Hen lever sin konst, det finns knappast någon skiljelinje mellan hen som person och verken. I konsten hanterar Sahar Alkhateeb sin könsidentitet, sin bakgrund, sitt liv i Sverige som icke-vit, sitt trauma i hemlandet, sin familj, normerna, patriarkatet.
– Här i Sverige möter jag rasism, homofobi, särskilt transfobi, även från feminister. Snart flyttar jag och min partner till Malmö, där tror jag att det är lättare att leva. Där har jag vänner som pratar arabiska och är queera.
Sahar Alkhateeb använder gips och gamla stolar för att spegla sina rötter och sin identitet.
2010 föll hen från hög höjd med en spricka i ryggen och brutna fötter som följd, och blev gipsad och sängliggande i tre månader. Hens bror tog ut ett hål i sittdelen på en plaststol och med en hink under tjänade stolen som toalett bredvid sängen.
– I hated that chair. Därför brände jag plaststolar som konstprojekt – på kaféer i Ramallah dit enbart män får gå. Men de tittade inte ens, de hade fullt upp med att spela kort.
Konstnären tillbringade tre månader sängliggande efter en olycka i Palestina. En plaststol med hål i och hink under tjänade som toalett.
Stolarna, guldet, gipsen som syns i konsten är en ständig bearbetning av livet. Samtidigt saknar hen Palestina, dofterna, frukterna, olivträden, husen.
– Jag tillhör Palestina. Jag både gillar och inte gillar Palestina. Precis som med Sverige. Jag hatar rasismen och kapitalismen här men älskar friheten.
Utställningen pågår 20/8–2/10.