Just nu jobbar Annica Norberg med "Lilla spöket Laban fÄr en lillasyster" av Inger Sandberg och Lasse Sandberg.
Det började med att hon blev tillfrÄgad om att göra en bok om stickning för synskadade Är 1992. DÀrefter har konst och litteratur för synskadade blivit Annica Norbergs specialomrÄde.
â Det var en ren slump att jag började med det hĂ€r, sĂ€ger Annica, som utbildade sig till designer vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet under tidigt 80-tal.
Vi trÀffas pÄ hennes kontor i den gamla missionskyrkan pÄ Kungsgatan i Uppsala. Hon plockar fram projekt efter projekt frÄn hyllorna. Just nu översÀtter hon "Lilla spöket Laban fÄr en lillasyster" av Inger Sandberg och Lasse Sandberg, ett arbete som ska vara klart i oktober.
â Arbetet med barnböcker bygger mycket pĂ„ att förenkla innehĂ„llet i bilderna.
Men nÀr man ska göra konst tillgÀngligt för en vuxen, gravt synskadad publik, rÀcker det inte att förenkla. DÄ Àr abstraktionsnivÄn minst lika viktig.
FrÄn vÀnster: Einar Jolins "Flickan med hundarna" 1917, Anna Sjödahl "VÄr i Hallonbergen" 1972, Olle BÊrtling "Ogri" 1959. Under skymtar Sigrid Hjerténs "Figurer pÄ badstrand" frÄn cirka 1935.
Annica Norberg har tillsammans med en stiftelse gjort tre böcker för synskadade om den svenska konsthistorien, om 1700-, 1800-, respektive 1900-talet. Just nu pÄgÄr arbetet med en bok inriktad pÄ design.
Annica Norberg har tolkat Alexander Roslins
"Gustav III och hans bröder" frÄn 1771, som hÀnger pÄ Nationalmuseum. Notera fjÀdern till höger, och jordgloben som Àr beskuren i originalet men som hÀr fÄr flytta fram.
I varje bok presenteras tio taktila bilder av konstverk, tillsammans med en punktskriftsbok som beskriver bilderna och ger en historisk överblick.
â Ăven den som inte ser kan ha ett stort intresse för arkitektur eller konst, sĂ€ger hon.
Jag fÄr kÀnna pÄ de olika konstverken som presenteras i böckerna. Materialvalen Àr helt avgörande, kÀnslan av hur tyget, stÄlet, filten eller den strukturerade plasten kÀnns mot fingrarna ökar förstÄelsen för hur bilden ser ut, Àven nÀr jag sluter ögonen och bara kan ta till mig det via fingertoppskÀnslan.
Under de snart trettio Ären som Annica har varit verksam har det hÀnt mycket i frÄga om tillgÀnglighet för personer med nedsatt syn.
â Jag tycker att det Ă€r viktigt att man anvĂ€nder sig av fĂ€rg, dels kan vissa personer uppfatta fĂ€rg trots att de Ă€r synskadade, dels tycker jag att det Ă€r viktigt att konstverket Ă€r attraktivt för en seende publik. SĂ„ att det inte blir "jaha, den blinda har en sĂ„n bok" utan "Ă„h vilken fin bok du har!".
Varje bild tar mÄnga timmar att skapa. Innan det praktiska arbetet har hon analyserat bilden noga, för att kunna förstÀrka det allra viktigaste och tona ner annat.
â NĂ€r man gör en barnbok skulle man aldrig stĂ€lla tvĂ„ kroppar framför varandra, det skulle bli för komplext, men det kan man göra i det hĂ€r projektet eftersom det tillĂ„ter en högre abstraktionsnivĂ„, sĂ€ger hon.