99 handdrejade burkar med lock, med vit blank glasyr. I var och en göms ett innehåll och det är fritt fram att öppna dem, allihop. I hörnet på bordet står en flaska handsprit, till för att använda före locköppning så här i coronatider.
Under första locket gömmer sig ett getingbo, vackert melerat på utsidan och med ett strukturerat inre, som ett konstverk i sig. Nästa burk är ett förstenat ägg, en present från Tyskland. Tredje burken: fjärilsvingar. Vid fjärde burken ångrar jag locköppningen: däri ligger små, små insekter som visar sig vara granbarkborrar från Lunsen, det kryper ordentligt i kroppen.
I många år har keramikern Annica Danielsson Almén samlat på saker som hon hittat eller fått. Små saker som väcker tankar. Dessa små saker har hon lagt ner i sina burkar, på lockens undersidor har hon skrivit fyndplats och datum.
Bredvid, längs ena väggen, hänger en samling lerplattor med ett screentryck; ett foto av ringar på vattnet.
– Jag tycker om små detaljer, tilltalas av det som är enkelt. Jag tror att det är viktigt att uppmärksamma det lilla. Från början hade jag ingen direkt tanke med samlandet av skräp, döda getingar och fjärilsvingar. Men allt detta vittnar om människans förmåga att påverka livet på jorden, insamlade data ger oss möjlighet att ställa en diagnos, säger Annica D Almén vars verk heter just "Anamnes".
Närmast väggen finns innehåll som mest är vackert som snäckor, i burkarna i mitten ligger tecken på att något inte står rätt till som en mängd döda bin. Längst bort från väggen innehåller burkarna skräp, sånt som människor har lämnat i naturen; plastsvampar som hittats i vattnet, plastpåsar eller fiskelinor som hittats i Morga hage eller en gammal mockasin.
På ett bord står flera andra burkar men de har en annan struktur, är grönfärgade och utan innehåll.
– De har innehållet utanpå kan man säga. Jag har drejat dem och därefter tillfört struktur och lekt med rinniga glasyrer, säger Annica D Almén.
Det är fjärde gången som mor och dotter ställer ut tillsammans.
– Vi tycker det är kul och vi jobbar bra ihop. Vi jobbar med uttryck och teman som passar bra ihop men i olika material så det har aldrig känts som att vi trampat in i varandras grejer, säger dottern, Adina Almén som är sjuk och med via länk.
Adina Almén har till den här utställningen experimenterat i ett för henne nytt material. Hon har skapat i scoby, det vill säga en jäst- och bakteriekultur som bildas när te jäser till drycken kombucha. Hon letade efter ett substitut till läder och med en kombuchabryggande sambo fanns materialet rakt framför henne.
– Materialet har en skörhet och påminner om hud vilket också kan kännas obehagligt. Det är balansen däremellan som intresserar mig, ett vemod, balansen mellan obehagligt och vackert, det ger en ytterligare dimension till materialet. Och det doftar honung när det torkat, säger Adina Almén.
Hela processen tog tid. Hon har fått brygga vätskan i kar för att framställa stora sjok av bakteriekulturen. Därefter torkade hon sjoken i solen, vilket tog allt från ett par timmar upp till en dag. Men att utforska material är en del av Adina Alméns drivkraft.
– Att gå in i materialet, utforska materialets uttryck är en lek för mig. Jag vill åt en känsla, det är också därför jag tycker om att arbeta med textil, olika textilier har olika uttryck i sina ytor, säger Adina Almén.
Utställningen "Rester och spår" pågår till och med 19 september.