"Band". En stor oljemålning är det första som möter besökarna i ValstaKonst. Den skulle kunna vara målad med inspiration från närmiljön utanför konsthallen.
Att gena genom tallmon på stigen vid Mjölnargatan, i Valsta på väg till Valstakonst, är som att befinna sig i en målning av konstnären Leif Engström. Att sedan komma in i den gamla simhallen och mötas av hans enorma glittrande oljemålning "Band", stående i den torrlagda bassängen, känns rent av surrealistiskt. Som en jag-gick-ju-precis-igenom-den-där-målningen-på-vägen-hit-känsla.
Han använder flera tekniker, känner sig hemma med olja och akryl på duk, oljepastell, gouache och akvarell på papper.
– Målet är nästan alltid en oljemålning. Man kan få till många olika effekter med olja och jag går ofta upp i skala. Det måste inte vara olja men det har blivit mitt huvudmedium för att den är så flexibel, Det är något med oljefärgens materialitet, lystern och att det är svårt att göra gouacher i större format. Å andra sidan gör jag en del oljemålningar som är rätt små också, säger Leif Engström.
Målade band, bårder som ramar in verken med illusoriska perspektiv, verkar vara något av ett signum för Engström. Han sätter ofta dit dem i efter hand för att uppnå lite av en skulptural känsla.
– Det blir en annan nivå av illusion, det bygger lite. Jag vet inte alltid från början hur jag ska kombinera bårder och målningar, jag har lite olika lösa bårder jag testar med, säger han.
Den gamla simbassängen i Valsta blev utställningsplats. Det skedde när den nybyggda konsthallen i Märsta centrum lades ner i och med det politiska maktskiftet i Sigtuna kommun.
Det syns ofta byggnader i Leif Engströms målningar. Lägenhetshus, villor från 60-talet, baracker.
– Jag gillar att gå runt, att promenera, cykla, att titta på landskapet där jag bor. De är lite hemlighetsfulla, husen, de rymmer så mycket som människor och saker som är inneslutna där, det är mycket man kan fantisera om. Speciellt moderna hus har en mönsterverkan med sina återkommande fönster och de är en konstrast mot naturen, säger han.
Leif Engström målar oftast bilder från välfärdssamhällets 1960-70-tal, en del postmoderna från 1980-talet, lite nostalgi. Han filosoferar över om han kanske haft en dragning till något helt annat än det han själv upplevde under sin uppväxt som var i ett gammalt hus på landet utanför Arvika. Nu bor han i ett 60-talsområde i södra Stockholm, Bredäng.
I det som en gång var damernas duschrum hänger en målning med en mycket bred mosaikliknande ram. Den matchar den blå mosaiken i duschväggarna.
I det som en gång var damernas duschrum hänger en målning med en mycket bred mosaikliknande ram. Ett komplicerat bygge där en liten målning ryms i mitten.
– Jag har låtit ramen bli ett eget motiv, från att vara en dekoration, ett bihang till själva motivet, får ramen bre ut sig. Jag har tittat mycket på indiskt-persiskt måleri där de kan ha flera rutor utplacerade i ramen, säger han.
I det gamla omklädningsrummet står flera mindre målningar ännu på golvet, lutade mot väggarna. En svit där en portabel byggbarack eller en vagn finns med, som huvudmotiv i flera målningar och enbart som en detalj i andra.
– Jag ville göra något med styrkan i en dröm jag hade. Det blev väldigt betydelsefullt för mig, den hade mycket med min pappas bortgång för ett och ett halvt år sedan att göra, det var första gången jag drömde om honom. Jag fick en så stark syn av att han satt i den där vagnen, säger Leif Engström.
Han har fler utställningar på gång. I höst är han uppdragskonstnär för Sveriges allmänna konstförening, SAK, då han ska göra 100 litografier i samarbete med Lumphé Litografiska. Nästa år väntar en utställning i Skellefteå, och något projekt utomlands, men där är inget avtal skrivet, så han ler bara hemlighetsfullt.
Utställningen pågår 2/6–17/12.