Rosaröda, bubbliga och blanka. Köttiga, som inre organ. Och stora. Det krävs två personer för att lyfta Mari Sjövall Anaris skulpturer.
– Det här projektet handlar om relationen till den egna kroppen och hur man ser på sig själv och sin egen kroppslighet, berättar hon.
Mari Sjövall Anari är Kaleidos stipendiat 2018. Hon går masterprogrammet på Konstfack. För ungefär tre år sedan började hon göra enorma lerformationer. Den första var en kvinnobyst. Då upptäckte hon hur man gör vecken på en kropp som är utsatt för gravitationskraften.
Hennes teknik är en kombination av att ringla och tumma leran. Hon jobbar inifrån för att göra utbuktningarna. Skulpturerna är ihåliga från början, hon behöver inte gröpa ur dem.
– Jag tycker det är roligt att se hur stort man kan göra. Vad är max? På höjden har jag nog nått min kapacitet, säger hon.
Hon bränner dem i Konstfacks keramikugn som är 2x1,5 meter invändigt. Att göra så gigantiska lerskulpturer innebär tekniska svårigheter. De spricker om leran torkar ojämnt och de måste vara stabila nog att hålla sig uppe själva.
– Det gäller att spreja med blomspruta och plasta in ordentligt så att jag kan jobba vidare. När jag är borta skickar jag meddelanden till mina klasskompisar att de ska vattna mina strukturer, berättar hon.
Mari Sjövall Anari gillar den svårbemästrade rosa kristallglasyren, som bränns på ett speciellt sätt. Man hettar upp ugnen till max, sedan låter man den svalna till 1100 grader och stannar där.
– Då händer något i ytan. Det blir som smält glas, som inte stelnat än. Då börjar kristaller formas i ytan. De växer nästan fram som mögel, säger hon.
Nackdelen är att glasyren rinner, så det gäller att skydda ugnen.
Rosa är en färg som Mari Sjövall Anari tycker mycket om.
– Ofta är det en könskodad färg. Här är den på gränsen till obehaglig. Köttig och nästan äcklig och oaptitlig, säger hon.
Stipendiet består av möjligheten att ställa ut – samt ett kalejdoskop.
– Jag har alltid varit fascinerad av kalejdoskop. Som barn hade jag vänner som hade sådana och jag satt och lekte med det när de ville göra annat, berättar hon.
Till Uppsala brukar Mari Sjövall Anari åka när hon tröttnar på Stockholm.
– Jag har många goda vänner där och tycker om Uppsala. Det känns jätteroligt att ha en så viktig utställning där, säger hon.