Material på hyllor ända upp till taket, längs väggarna, på bordet i lådor och på golvet. Så ser det ut i Stuart Mayes ateljé i Hospitalets ateljéförening i Ulleråker. Han är fullt upptagen med att packa in verk gjorda av andra sorteringens slipsar i specialgjorda trälådor. De ska köras till Liljevalchs vårutställning om bara ett par dar.
– Om man byter vinkel på slipsarna ser man inte felen på dem, tänkte jag, och lade dem ovanpå varandra med sidorna mot betraktaren. Jag skickade sedan in bilder på fem verk. När jag fick beskedet om att jag kommit med på vårutställningen så tänkte jag att det kanske handlade om två av mina verk. Men när jag öppnade kuvertet såg jag fem kryss, de hade tagit med alla, säger han glatt.
Han hävdar att det alltid är en dans mellan det konstnären skapar i ateljén och hur verket uppfattas av publiken och curatorer.
– En av mina konstlärare svarade på frågan om vad hans konst betyder. Han sa: Det är inte min roll att prata om det, min roll är att göra konst.
Vilken är din roll?
– Jag känner mig osäker. Det har skett en stor förändring från 1990-talet då man sökte med bilder av sin konst och kanske en kort mening om varje verk. Nu ska man beskriva sitt projekt i ord på flera A4-sidor och skicka med några bilder som stödjer projektet. Jag har svårt med det, får man lita på sitt eget skapande eller inte? Vilken är konstens roll, nu när världen ser ut som den gör, hur fungerar konsten och vilka förväntningar har samhället och publiken?
Hur uppammar du kraft att fortsätta när världen ser ut som den gör?
– För att det är det enda jag kan göra. Om jag kan skapa någon typ av mellanrum eller plats för folk där de kan tänka annorlunda ... Visst politisk konst är jätteviktig men samtidigt behöver vi skapa platser där man kan tänka fritt och känna sig trygg i sitt eget tänkande. När högervindar blåser och kapitalistiska värderingar får styra är det oftast de platserna som försvinner. Konsten är i grunden det viktigaste motståndet till sådana värderingar, säger Stuart Mayes.
I december fick han projektbidrag på 125 000 kronor från Uppsala kommuns kulturnämnd. Utgångspunkten för projektet är konstnären Eugène Jansson och hans medverkan i vårutställningen i Uppsala 1907. Då ställde Jansson för första gången ut sina tavlor av nakna atleter, konstverk som i dag erkänts internationellt och som har stor betydelse för hbtqi+ i hela världen. När Jansson dog eldade hans mamma och bror upp alla hans brev, dagböcker och skisser för att det inte skulle avslöjas att han var homosexuell. Kanske är det också därför hans konst har överlevt, menar Mayes.
Vårutställningen i Uppsala var en av de hetaste konstupplevelserna i början av 1900-talet hävdar Stuart Mayes. Människor tog tåget till Uppsala för att uppleva samtidskonst. I dag finns förväntningar om Uppsalabor ska åka till Stockholm för att uppleva aktuell konst. Eugène Jansson åkte hit som homosexuell man 1907 för att delta i vårutställningen och nu ska Stuart Mayes göra tvärtom: medverka i vårutställningen i Stockholm.
– I projektet vill jag arbeta med queera människor och hbtqi-grupper om hur de upplever Uppsala som stad och hur de skapar sin historia nu. Jag hoppas också att UNT:s läsare ska höra av sig med information om studentföreningen Verdandis vårutställning 1907, säger han.