– Att du är autodidakt håller jag högt, säger Staffan Sandler, konstnärsmentor, till sin adept Emma Jelk.
– Det gäller att få stenen i rullning och att hålla fanan högt. Alltså att göra bra jobb som man själv är nöjd med, att man inte godkänner något bara för att någon annan tycker att det är bra.
Det är Staffan Sandler som säger så. Han talar till Emma Jelk som sitter mitt emot honom. Det skiljer nästan 50 år mellan dem men de har mycket gemensamt. De är båda konstnärer, de har båda ett intensivt driv och de vill båda att deras verk ska synas. Sandler är Jelks mentor sedan ett år tillbaka.
Vi träffas på tredje våningen i Uppsala slott på Phosworks kommunikationsbyrå. Runt väggarna hänger målningar av Sandler och Jelk.
Staffan fick först syn på Emmas verk via sociala medier och skrev ett meddelande till henne om att han gillade hennes målningar. När de ska beskriva hur de först träffades pratar de i mun på varandra.
– Du skrev att du tyckte jag var cool och rolig, säger Emma.
– Ja, du har en massa humor, säger Staffan.
– Vi började texta med varandra.
– Jag åkte ut till dig och blev alldeles paff över dina målningar. Jag såg den med valen först, säger Staffan.
– Vi drack kaffe och pratade mycket, säger Emma.
Konstnärerna vid sina målningar "Rödlögafjärd" av Sandler, till vänster, "Hope dies last" av Jelk, överst till höger.
Det hela ledde till att Staffan tog med sig Emma och tre av hennes målningar till en vän och gallerist i Stockholm. Det i sin tur ledde till att Emma Jelk nu har sin första separatutställning inplanerad. I februari 2023 ställer hon ut på galleri Agardh och Thornvall i Stockholm.
– Det känns som en dröm, det är helt galet. När jag äntligen blev trygg i samband med att jag träffade min man Sebastian, kunde jag koppla på mitt kreativa driv. Jag måste göra saker hela tiden. Är jag ute med barnen gör vi torn av stenar eller bygger kojor. Jag skapar även i lera, textil. Jag har hittat något som gör mig väldigt lycklig. Konst är det enda rätta för mig, säger Emma Jelk.
Så har det inte alltid varit. Hon berättar om en tid i sena tonåren och tidiga 20-årsåldern. En tid då hon inte mådde bra och blev diagnostiserad med generaliserat ångestsyndrom och depression. Hon gick i terapi och medicinerade.
Hope dies last, målning av Emma Jelk.
– Jag var ute hela tiden med kompisar, jagade kärlek och bodde på olika ställen där jag inte trivdes. Jag hade mitt liv i en plastpåse eftersom jag inte visste var jag skulle sova nästa natt, hem ville jag inte. En morgon såg jag mig i spegeln och tänkte att jag inte kan fortsätta att hela tiden säga till mig själv att jag mår dåligt. Tabletterna jag tog påminde mig oavbrutet om att jag inte mådde bra.
Hon bestämde sig för att sluta medicinera och i samma veva träffade hon även sin blivande man. Då kom tryggheten och med den fick skapardrivet fritt spelrum. Hon lider fortfarande av katastrof- och orostankar men dessa använder hon i sin konst. Hon iscensätter sina tankebilder och fotograferar dem. Fotografierna använder hon som ett slags förlagor till målningarna. Hon blandar detaljer från flera olika bilder i en målning. Ofta finns ett gevär med i hennes bilder, ibland med en hänvisning till att klimatet håller på att gå under.
Emma Jelk lyssnar intensivt på sin mentor.
– För mig ser världen hotfull ut. Det handlar mycket om ensamhet, rädsla och oro, säger hon.
– Emma målar helt oväntade grejer med massvis av budskap. Själv behöver jag bara titta ut genom mitt fönster på ön Svartlöga och måla det jag ser, säger Staffan Sandler.