Ur de stora dukarnas vithet väller färgen fram i former som näst intill rör sig inför ateljébesökarens ögon. Och det vita är inte bara den vita grundade duken; vitheten har sina nyanser. För den är målad, penseldrag för penseldrag.
– Mitt måleri är till stor del präglat av koloriten, rörelsen och den inneboende dynamiken. Det bygger på kontraster, både tekniskt och rent visuellt. Det abrupt råa möter det sirligt lekfulla, säger Michael Rehnvall, när jag besöker honom i ateljén, ett stenkast från Sacre-Coeur i Paris.
Ljuset flödar in, på väggarna hänger både stora och små dukar med färgexplosioner och linjelek. På ett staffli ett pågående måleri.
Den internationella konstvärlden är stadd i ständig förändring. Och konkurrensen är hård.
– I dag räcker det inte med att vara en skicklig konstnär. Parallellt med måleriet går mycket tid åt till att bygga upp ett nätverk, göra sig synlig, nå en publik, en kundkrets.
Det är i stort sett 30 år sedan Michael Rehnvall kom till Paris. Men då såg han sig inte som konstnär, utan kom med gymnasiekunskaper i franska till Sorbonne och tog en fil kand. i fransk litteratur.
När började det konstnärslivet egentligen? 2005, säger han. Men det är både sant och osant. För redan som litet barn i Österbybruk levde Michael Rehnvall med konst såväl i miljön omkring sig, som i ett eget skapande.
Farfar Elof, frisörmästare i bruket, fick ibland betalt i konst av målande kunder. Med åren blev det en rik samling, som inspirerade barnbarnet.
– På min mors sida fanns morfar Gottfrid som hade en utpräglad konstnärlig läggning. På sin fritid var han en skicklig tecknare och kalligraf och hade dessutom stor fallenhet för att skulptera i trä.
Själv satt lille Michael och ritade på 60-talets vita omslagspapper från knäckebrödspaket, som mormor försåg honom med.
– Blyertspennor, tuschpennor och pastellkritor florerade genom hela min barndom. Jag är i dag oerhört tacksam över att jag fick sitta ostörd hemma i timmar och måla och skulptera. Även i skolan. Tiden var sådan. De skapande, frigörande och experimenterande aktiviteterna – teckning, teater, litteratur, slöjd, foto och film – var många. Och Österbybruk var en konstens guldgruva, det förstod jag redan som barn.
Konstnär på heltid blev Michael Rehnvall alltså inte förrän runt 2005, då han tog steget in i konstnärslivet fullt ut.
Första separatutställningen var i Stockholm 2007. Där sålde han en av sina största dukar till ett italienskt par, som senare bjöd hem honom till den palatsliknande villan på Capri. Där hade bland andra Ingrid Bergman varit gäst.
En person, som betytt mycket, är grevinnan Marianne Bernadotte, som tidigt fick korn på det rehnvallska måleriet.
– Hon intresserade sig för måleriet, men såg också människan bakom under en period i mitt liv när tvivlen var stora. Hon är en varm och lyhörd person, som utifrån egna erfarenheter och livsvisdom har kunnat vägleda och stödja.
2012 hade Michael Rehnvall en stor separatutställning i Ånghammaren i Österbybruk, med titeln Återkomst. Han bjöd särskilt dit sina forna lärare och skolkamrater tillsammans med familj och vänner. Med utställningen ville han hedra sin hembygd och berätta vem han hade blivit, den ständigt ritande och målande bruksgrabben.
- Den utställningen var ett enda stort lyckorus! Den är definitivt en milstolpe.
”Den hemvändande Pariskonstnären Michael Rehnvall har fyllt det stora, råa tegelrummet med en majestätisk rad av sitt nästan informella, oftast nonfigurativa måleri (...) Bäst blir Rehnvall, enligt mitt tycke, då han tillåter sig att vara riktigt explosiv i sina amorfa färgfältsexpeditioner”, skrev UNT:s konstkritiker Sebastian Johans vid tillfället.
I mars tar Michael Rehnvall emot stipendium från Ernst Wallins fond i Svenska klubbens salonger mitt emot Tuileriträdgården vid Place del la Concorde i Paris.
På agendan finns också ett stort projekt där den franska kompositören och pianisten Lise Baudouin komponerar sedan ett år musik kring Rehnvalls måleri.
– Det är det mest spännande jag har varit med om, säger Michael Rehnvall.