En visuell kick från en omvälvande tid

Nationalmuseum återvänder till åren kring 1989 i en utställning som är en aning splittrad men också fylld av igenkänning. Sebastian Johans får flashbacks.

Konst 19 september 2019 07:00

Vi förstod kanske inte vidden av det som hände, men vi märkte att omvärlden var satt i gungning. Jag var inte mer än elva år när Berlinmuren föll och järnridån rasade. Min klasskompis Nicke råkade vara på bussresa i Tyskland i november 1989. Jag minns inte vart bussresan gick men lämpligt nog gjorde bussen ett stopp i Berling 9 november och Nicke tvingades som en följd av detta att hålla ett litet anförande inför klassen eftersom vår lärare hävdade att det var en dag att minnas. Det var festlig stämning, tror jag mig minnas att han sa. Fyrverkerier, kanske. Det delades ut T-shirts på stan. Nicke höll upp den så att klassen skulle se. Gul, vill jag minnas. Kanske hade den ett tryck där det stod ”Kaine Mauer” eller ”Ett land – ett folk” eller något liknande. Det var fortfarande ett par år tills Ebba Gröns ”Die Mauer” skulle bli min favoritlåt.

Att vandra runt i salarna på Nationalmuseums stora höstsatsning ”1989” är nästan som att gå runt i sin egen tillblivelse som omvärldsiakttagande individ. I alla fall för någon som tillhör min generation. 

I mitten har vi de stora världshändelserna som ur ett eurocentriskt perspektiv fyllde medierna åren kring 1989. Världsfotografen Richard Avedon betraktar exempelvis glädjeyran i Berlin. Men vi får förstås också massakern på Himmelska fridens torg, Ceaușescus fall i Rumänien, den tjeckoslovakiska sammetsrevolutionen, fatwan mot Salman Rushdie, perestrojkan, Hans Geddas berömda porträtt av Nelson Mandela, kristna extremisters angrepp på Robert Mappelthorpes homoerotiska bilder. Och ytterligare en rad händelser som antingen i realtid eller efter hand har kommit att definiera tiden ifråga.

Sedan bygger utställningen lager på lager, som om de aktuella åren var en klippdocka som kläs. 

”Piss Christ” av Andres Serrano, en mosaikanka av Ernst Billgren, en skulptur av Anton Gormley, aktionsposters av Guerilla Girls och fotografier av David Goldblatt, Nan Goldin, Lars Tunbjörk och Dawid hör till det som representerar den visuella konsten. 

I en sal är väggarna täckta av skivor. Både de som tog plats, som Anki Bagger, och de som fick långsiktig betydelse, som Pixies, är representerade. På en skärm dansar Roxette och Jakob Hellman som en påminnelse om att tiden vid sidan av allt annat markerar en höjdpunkt i musikvideons flydda era som populärkulturens mest självklara fond.

På ett långt lågt podium står en liten men välvald grupp exempel på design och form som fick stort genomslag. Mats Theselius knallgula bokskåp ”National Geographic”, Ingegärd Råmans sparsmakade glas och ett antal samtidsklassiska stolar som vägrar vara funktionella känns som självklara inslag. 

Den kantiga utställningsarkitekturen är en hänvisning till dataspelet tetris, som 1989 fick sin största utbredning med Nintendos lansering av bärbara konsolen Game Boy.

De politiskt omvälvande händelserna har sällskap av ikonisk formgivning, konst och andra uttryck som kom att prägla det 90-tal som väntade i startgroparna. Det mesta av betydelse fanns redan i slutet av 1980-talet, vilket föder den självklara frågan om vad i vår egen tid som kommer att dominera 2020-talet. 

Det vore en överdrift att kalla ”1989” för en helgjuten utställning. Snarare lämnar den en del frågor efter sig, som om inte Moderna museet hade varit en lämpligare plats för att ge de omvälvande åren en samtida kontext. De givna parallellerna till dagens murbyggande och europeiska polarisering saknas exempelvis. De utställda objekten påstås visserligen inte vara mer än exempel, men helheten ger ändå uttryck för ett godtycke som är en aning splittrat.

Men det vore också fel att säga att ”1989” är en dålig utställning. Den gör sitt jobb såtillvida att den visar vilka svallvågor de omvälvande åren lämnade efter sig, inte minst i diverse kulturformer. Det splittrade intryck det presenterade materialet lämnar är dessutom en logisk följd av en ambition som inte är ett helhetsgrepp utan snarare en del av en svensk kontext. 

Det här är helt enkelt vad vi såg när det begav sig. De som var med och förstod skeendet kan nicka igenkännande. De som ännu inte var födda hittar kanske en oväntad parallell mellan emblematisk möbelklassiker och ett internationellt skeende. Och vi som var tonåringar på 90-talet får en visuell nostalgikick som nästan, märk väl bara nästan, får en att längta efter häxblandning.

Konstrecension

1989

Nationalmuseum, Stockholm

Pågår till 12 januari

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa