– När jag fick förfrågan om att ställa ut här hade jag redan en plan. Men när jag sedan fick se själva lokalen ändrade jag mig, säger Meta Isæus-Berlin, som i Uppsala ställer ut helt nya och för sammanhanget måttanpassade verk.
– Det senaste är faktiskt målat så sent som i år – jag kom på efter jullovet att en av målningarna inte passade in, och hann göra en ny i sista stund, tillägger hon.
Träffande färger och snirkliga former möter åskådaren när Meta Isæus-Berlin nu ställer ut i Uppsala under rubriken "Mörkersyner", där man som åskådare fylls av en närapå akvarieliknande känsla. Draperierna som täcker de stora fönstrena är specialsydda för utställningen, som vilar i trivsamt dunkel med varsamt belysta verk.
– Begreppet mörkersyn kan betyda flera saker. Både att man kan se i mörkret, men också att man inte skyggar för det mentala mörkret.
Meta Isæus-Berlin gjorde sig under nittiotalet ett namn som etablerad installationskonstnär, med verk bestående av skira tygmöbler eller helt vanliga badrum där vatten flödade ur toalettstol, handfat och badkar. Men år 2004 bytte hon bana och återknöt kontakten med det måleri hon en gång övergett.
– Min pappa dog, och jag stod inte ut med att fortsätta livet som det varit. Så då tog jag upp målandet igen, vilket jag lämnat 1989 när jag tröttnat på dåtidens regler kring hur det skulle se ut, säger Meta Isæus-Berlin och fortsätter:
– Det som att lyfta på ett lock – ut kom ett flöde av bildflöde jag stängt inom mig. Min pappa var också målare och jag hade alltid målat som ung, så det var som att börja prata sitt eget modersmål igen.
Skapandet kräver sina rutiner för Meta Isæus-Berlin. Hon går helst upp klockan sju varje morgon, är på plats i ateljén vid nio och jobbar intensivt i sällskap av bolognesehunden Albus.
– Det är faktiskt samma sort som renässansmålarna hade på sin tid. Han är alltid med mig i ateljén.
Inspirationen kommer från alla håll, en del från resor men lika mycket från de platser hon för tillfället befinner sig på.
– Bara träden här utanför tycker jag är helt fantastiska att se – fukten på stammen, mossan och de vita ådringarna. När jag var här senast var jag också och fotograferade i växthuset i Botan, det gjorde mig glad, säger Meta Isæus-Berlin och fortsätter:
– Men jag försöker vänja mig att inte längta bort, utan gilla att vara där jag är.