Gonzalo "Dale" Mamani framför ett av sina verk. Förhoppningsvis ska han ha en egen utställning på Galleri Wildstyle nästa höst. “Min konst har ända från början visat färger och mönster som inspirerats av kulturen i Sydamerika där jag kommer ifrån”, säger han.
År 1984. Gonzalo Mamani, då 13 år, gick för att se premiären av filmen “Beat Street” med några vänner.
– Det var en sådan film som vände upp och ned på allting. En breakdance-film med inslag av graffitimåleri. Det var då mitt intresse för måleri började, säger konstnären Gonzalo Mamani.
Vi befinner oss på konstgalleriet Wildstyle under en av de sista sommardagarna i september. Solen skiner på konstverken som hänger på väggarna. Utställningen “A Local Love Story” är en kärleksförklaring till Uppsala som varit en viktig plats för graffitins utveckling i Sverige. Gonzalo Mamani medverkar med sina verk under artistnamnet Dale.
Filmen ledde till många sömnlösa nätter för Dale och hans vänner. De började måla graffiti om nätterna på platser som Dale själv beskriver som livsfarliga.
– Om man är en seriös graffitimålare ska man någon gång under sitt liv ha målat på ett tåg. Jag har målat på tåg både i Uppsala och Stockholm. Men det är preskriberat hoppas jag, så att inte en nota på flera hundratusen kommer nu, säger han och skrattar.
Innan dess existerade knappt graffitiscenen i Uppsala.
– Folk klottrade såklart, typ “Jag älskar Lisa”. Vi som började på 80-talet var de som startade allt med planerade skisser och färgläggningar.
Gonzalo Mamanis skiss var en del av målningen på tunneln vid polishuset på 90-talet. “Uppsalascenen har stagnerat lite. Det fattas inte graffitimålare, men det måste finnas fler kanaler att få ut verken och samarbeten med kommuner och politiker. Graffiti är fortfarande ett känsligt ämne”, säger han.
De var även tidiga med att anordna olika hiphopevenemang.
– Vi i Uppsala har varit pionjärerna när det gäller hiphop över huvud taget. Vi satte breakdance och graffiti på kartan tillsammans med stockholmarna, säger Dale.
Utöver nätterna i tunnelbanetågens tunnlar och dance battles på Kulturhuset Grand, gick Dale på Grafiskt Utbildningscenter, som idag heter Uppsala estetiska gymnasium. Senare blev han lärare på graffitiskolan, där han och några vänner lärde ut graffitimåleri till ungdomar. En av lärarna var konstnären Kaos som även han är aktuell med sin konst på utställningen. Konstnären Dekis, vars konst också ingår i utställningen, var en av deras elever.
Gonzalo Mamani framför ett verk av hans vän och kollega, med artistnamnet Kaos. “Vi som varit med från början har behållit den mer traditionella stilen under alla år, en renodlad bokstavsmässig graffiti där det är lätt att se vad som står. Det ser alltid bra ut en bit ifrån och är inte hela världen om det inte ser bra ut på nära håll. De yngre generationerna är noga med att det ska vara raka linjer och inte rinna”, säger Gonzalo.
Dale berättar att de hade en kod att inte måla på k-märkta byggnader. De fokuserade istället på tunnlar som de inte tyckte gav skada att måla på.
– Lik förbannat är det också olagligt så kommunen och polisen tyckte inte om det. Jag åkte fast några gånger, men på den tiden var det mer “städa efter dig” och så hyrde de in grejer till oss för att göra det. Då stod vi där och tog bort våra egna grejer, säger Dale med ett skratt.
Ett projekt Dale höll i tillsammans med Studiefrämjandet gick ut på att måla tunneln vid polishuset i Uppsala.
– Den var ofta nedklottrad och låg centralt, så vi ville få lov att måla på den. Tanken var att göra något permanent där som fick stå orört.
Fredrik Lindström driver sedan år 2022 Galleri Wildstyle. Han har följt den urbana konstscenen hela sitt liv. “Personligen tycker jag att det här är en av de roligaste utställningarna, att hylla den kultur vi kommer ifrån och belysa lokala konstnärer från olika generationer och deras bidrag till historien”, säger han.
Fredrik Lindström, som driver Galleri Wildstyle, var på plats för att kolla på när tunneln målades 1994.
– Jag var elva år då och tyckte att det var så häftigt. Jag cyklade även förbi där tidigt 2000-tal när de tog bort målningen. Ett kulturmord, säger han.
Den senaste gången Dale målade offentligt var 2001. Efter det började han jobba som grafisk formgivare. Han har inte påverkats av fördomarna om graffiti då han menar att han alltid gjort medvetna val i sin konst och inte “gått förbi och dragit några streck med en färgburk”.
– Graffiti har svårt att bli accepterat, det kommer alltid att ses som en konstform som är illegal. Oavsett hur vackert man gör en målning, så kommer det läggas en skugga över det för att det är på ett ställe som det inte får vara på.
