Skogen är både sanning och fördom när det handlar om bilden av Finland. Polerna är två och ganska nära varandra: En hetsig och numera utdöende pappersindustri på den ena sidan, och på den andra: tysta vidsträckta granskogar som omger tusen sjöar där det plaskar omkring lika många solitära bastubadare som inte tycker att värmen duger om den inte åtminstone hotar den badande med spontana brännskador.
Nationella särdrag är mest fiktion, men skog är förstås viktigt för den som lever invid den, och när Sveriges före detta östra halva skulle slå sig fri från den ryska överhögheten för 100 år sedan blev skogen en del i identitetsbygget för att den, tja, fanns till hands.
Det är också in i skogen vi blir ledda när Uppsala konstmuseum uppmärksammar Finlands första sekel som självständig nation. I varierande grad av bokstavlighet. Petri Hytönen, Kirsi Kaulanen, Kaarina Kaikkonen, Susanna Majuri och Pia Sirén är alla etablerade finska konstnärer som på ett eller annat sätt förhåller sig till skog och/eller nationell självbild.
Pia Siréns rumsliga gestaltning ”Evergreen” är en mörk och murrig upplevelse där betraktaren rör sig på smala stigar i en tät skog av gröna och kamouflagemönstrade presenningar. Konnotationerna går emellertid utanför motivet och drar inte bara mot romantiska skogspromenader och lycklig bärplockning, utan också mot tältläger och militärmakt. I bakgrunden hörs ett gökliknande läte – möjligen en påminnelse om att de egenskaper som vanligen används för att beskriva nationell identitet är kapade och ryckta från ett allmänmänskligt sammanhang på ett sätt som påminner om gökens häckningsparatism. Den finska skogen är ju dessutom inte bara idealiserad i det folkliga medvetandet. Den är också scen för både ett uppslitande inbördeskrig och ett idealiserat motståndskrig.
Något av samma dubbelhet återfinns hos Kirsi Kaulanen, som i kliniskt putsat stål frossar i naturromantiska bilder av träd och växtdelar i en helhet som på något sätt både bejakar och försöker ta ett distanserande steg tillbaka för att verkligen se och särskåda motiven.
Allvaret i Kaulanens blänkande objekt går igen i Susanna Majuris ganska teatrala fotografier av kvinnliga gestalter i vatten. Det finns en dämpad dramatik i de klädda figurerna som i en varierande grad av synlighet tycks röra sig i vattnet enligt en utomvärldslig logik, det vill säga inte på väg mot ytan för att hämta andan utan snarare på jakt efter ett tillstånd av varande. Vattnet gör förstås att bilderna kan ses som ett nationellt utforskande i de tusen sjöarnas land, men handlar nog snarare om identitet i ett större perspektiv.
Den nationella självbilden tröskas däremot friskt och ivrigt i den egensinniga akvarellisten Petri Hytönens små och väldiga målningar, som hejdlöst och direkt ger sig i kast med en kult av trädkramande figurer som överförfriskade på antingen liv eller stimulantia omfamnar varje stam inom synhåll.
I vad som vid en första anblick ger intryck av att vara en frän satir finns dock också stråk av en mjuk och uppriktigt melankolisk naturromantik. Bakom de trädhånglande figurerna breder gång på gång ett nästan smäktande landskap ut sig.
Kontrasten mellan Kaulanens rena estetik och Hytönens snabbare anslag blir dessutom en fin effekt i rummet
Utställningens fixstjärna är emellertid Kaarina Kaikkonen, som med installationen ”My Outline” håller till i ett rum ett par trappor ovanför det andra. Kaikkonens skulpturer och installationer har etablerat ett eget platsutforskande språk, och har en förmåga att tvina sin betraktare att se och reflektera kring det aktuella rummet. Det är också effekten av den version av installationen som visas på Uppsala konstmuseum.
I rummets tak hänger två stora bågformade kroppar. Från ett håll transparanta, från ett annat ogenomträngliga som fartygsbord. Formerna tar rummet i besittning och trycker ut den förbipasserande mot väggen. Lättheten i verket är slående. Precis som tyngden. Materialet sticker också ut. Den stora konstruktionen är uteslutande skapad av toalettpapper.
I sammanhanget fungerar förstås Kaikkonens installation på flera sätt. Det futtiga materialet, och des pregnanta användning, skulle kunna vara en analys av det gröna guld som för ett några årtionden sen byggde upp den finska ekonomin. Men på samma gång kan materialet bli en påminnelse om att jakten på nationella symboler inte är något annat än en skitsak.
”My Outline” är det utropstecken ”Itsenäisyys” behöver för att bli en riktigt spännande utställning.