Wolfgang Amadeus Mozart fick några månader före sin död en beställning på en dödsmässa, ett requiem, via en okänd budbärare, något som hos honom skapade en stark föraning om sin egen snara död.
Mozart arbetade frenetiskt, men fick aldrig hela verket klart.
Efter hans för tidiga död har många arbetat med att fullborda verket, den mest kända Mozarts egen elev Süssmayr, en högst medelmåttig tonsättare som dock tog åt sig äran av att själv ha komponerat några satser.
Den mest uppenbara ändringen Süssmayr företog var att avsluta verket med Kyrie/Christe eleison - satsens dubbelfuga, nu med den nya texten Cum sanctis tuis.., något som aldrig kan ha ingått i Mozarts helhetsplan för verket.
Oavsett alla stilistiska diskussioner tillhör Mozarts Requiem de mest älskade musikverken någonsin, starkt bevisat av en närmast sprängfylld domkyrka vid söndagens framförande.
Försöket att få framförandet så stilhistoriskt riktigt som möjligt var välkommet, men blockerades ofta av en felaktig klangbalans.
Barockorkesterns stråkbesättning var för liten, både med tanke på stråkinstrumentens svagare klang och deras antal, och ljudmässigt försvann stråkinstrumenten ofta i konkurrens både med blåsinstrumenten och den ganska stora kören.
Men basetthornens milda klang blandad med barockfagotternas nasalare ljud och de trångmensurerade bleckinstrumenten klingade precis lagom glansfullt, låt vara att trombonerna missade i starten av Rex tremendae.
De fyra vokalsolisterna var utmärkta, både enskilt och i ensemble. Särskilt bra var satsen Tuba mirum där solisterna först en och en (med basen först till ett elegant spelat trombonsolo) sjöng sina partier för att avsluta satsen med uttrycksfull kvartettsång. Även satsen Recordare visade på stark enskild och kollektiv uttrycksvilja.
Kören sjöng med stark inlevelse och gestaltade sina partier utmärkt. Nästan bäst var enligt min åsikt satsen Confutatis med sin blandning av skräck för domedagen och sin bön om ett ”saligt slut”, inkluderande långa knepiga modulationer. Hostias-satsen framfördes befriande osentimentalt och energiskt.
I Sanctus-satsen kom däremot Osanna - delen att framföras på tok för fort så att varken orkester eller kör hängde med riktigt. Kvällens absoluta höjdpunkt kom i den mycket vackra Agnus Dei-satsen med sina djärva språng mellan tonarter. De två sista satserna pekade mest på faran med återanvändning
Söndagens framförande var inte perfekt, men innehöll så många godbitar att man vill uppmana till nytt (nya) försök när reprisframförande känns befogat.
Blott minnet av denne tragiske tonsättargigant får en att spontant utbrista: "Mer Mozart åt folket!!”