En man på gitarr, en man på trummor, och en man på klaviatur. Det låter kanske inte särskilt spännande, och innan Johnossi går upp på Katalins scen ska jag vara ärlig att erkänna att jag inte är speciellt peppad.
Men bara några ackord in i öppningslåten ”Glory Days to Come” känner jag plötsligt att jag inte riktigt kan stå still. Händerna börjar trumma på låren, nästan som av sig själva, och högerfoten har börjat stampa i marken i takt till Oskar ”Ossi” Bondes baskagge. Ett par låtar senare är jag nästan beredd att själv starta en mosh pit i publikhavet om ingen annan känner sig riktigt manad. Det går helt enkelt inte att vara stilla.
De två vännerna John Engelbert och Oskar ”Ossi” Bonde, som utgör Saltsjöbadens största rockband, stärks under turnén upp med Mattias Franzén och tillsammans utgör trion ett liveband som är extremt samspelta, utan att för den sakens skull kännas allt för inövade. Tvärtom finns här mycket utrymme för spontana infall och instrumentlek.
Det är egentligen fullt ös från början till slut den här kvällen, med undantag från akustiska "Summer Breeze" någonstans i mitten. Svetten rinner från personerna på scenen redan efter ett par låtar och John Engelberts vattenflaska fylls på åtminstone två gånger under den drygt en och en halv timme långa konserten. Men energin sinar aldrig, varken på scenen eller i publiken. Jag kan nästan önska att bandet till nästa turné hyr in ytterligare en person som kan ta över gitarren, så att John Engelbert får fritt spelrum att springa fram och tillbaka över scenen ännu lite mer.
Kvällens starkast lysande stjärna är låten ”Mavericks” från skivan med samma namn, där bandet med molltoner bygger upp ett försiktigt raseri som slutar i ett kaotiskt crescendo. "Air is free" från senaste skivan är också en höjdpunkt, och med avslutningslåten ”Roscoe” kommer trion in i vad jag gissar är sjätte eller sjunde andningen för kvällen och bjuder på en show publiken sent ska glömma.
När strålkastarljusen slocknat och människor strömmar ut ur den trånga dörren i bakre delen av lokalen kan jag inte undgå att undra: Varför spelar inte Johnossi på de största arenorna? Inget ont om svettiga rockklubbar – men med den energi och känsla som Johnossi visar upp på Katalin tycker jag att de är värda att få möta publiken på ett fullsatt Ullevi.