Hennes senaste album "I hear sunshine" släpptes i början av oktober och har fått fina betyg i pressen. Med sin traditionella rock, med spår av soul och americana, har hon nämnts i samma musikaliska kontext som bland annat Patti Smith och Neil Young.
Ni är mitt inne i turnén just nu. Hur går det?
– Det har varit väldigt fina spelningar med bra publikmöten och vi i bandet känner att vi växer musikaliskt för varje konsert.
Vad kan man förvänta sig?
– Det är ett ganska rätt koncentrerat och intensivt set. Musiken kan gå från mer lågmälda toner till ösiga kompositioner. Vi spelar hela skivan och någon gammal låt med fullt band.
– Vi är ganska lekfulla i bandet, vi gör grejer under konserten som inte händer på skivan. Jag är en person som också gärna pratar och berättar lite historier mellan låtarna. Det är inget "titta ner i skorna-läge", utan man kommer att känna en närvaro från oss.
Ibland spelar du själv med bara gitarr och ibland med band. Hur är skillnaden?
– Skillnaden handlar mer om själva stämningen som sätts av belysning och rummet, inte så mycket av mig egentligen. Men sedan blir det ju annorlunda hur det rent låter. Med ett band blir det mer drag och när jag är själv så blir känslan mer avskalad.
Din senaste skiva "I hearsunshine" fick bra recensioner och 5/5 i UNT. Hur känns mottagandet för skivan?
– Det är alltid kul med bra betyg och jag vet att det kan betyda något för arrangörer och intresserade som läser. Men det känns också som att enstaka personer får onödigt mycket inflytande. När vi är ute och spelar, när vi får möta lyssnarna direkt i samma rum, det är där jag får en djupare känsla av respons.