Ett halvår innan coronapandemin bröt ut gick Pernilla Anderssons älskade pappa bort. De stod varandra nära, och trots att han hade varit sjuk i Alzheimer under flera år och Pernilla någonstans förstod hur illa det var, beskriver hon hans död som en chock.
Under den sista tiden på vårdboendet hade Pernilla Andersson upptäckt att hennes pappa vanvårdades, och hon drog igång en utredning av vårdbolaget samt en anhörigkampanj. Hon startade också en stiftelse för att "ge en röst till de som inte kan tala för sig själva". Hennes engagemang fick stort medialt utrymme och det var en intensiv period av strid.
– Sedan dog pappa, och några månader senare bröt pandemin ut. Hela världen blev förlamad. Det är nog svårt att mattan rycks bort under ens fötter rent privat men när hela världen stänger ner ... Jag bestämde mig för att bryta ihop helt, och gick in i studion och skrev låtar.
Resultatet blev en samling låtar om pappa. Och skivans titel kom från oväntat håll.
– Jag var på banken för att avsluta pappas konto. Det var så svårt, att manifestera att någon inte finns längre. Jag började gråta. Och den stackars banktjänstemannen visste inte alls hur han skulle hantera det, och det kan jag ju förstå. Men han sa: "Han dog samma dag som Elvis".
På vägen hem från banken kom melodin till textraden "Samma dag som Elvis".
– Det var som att den där meningen satte sig i mig. Jag skrev ett halvår på låten, och under tiden bearbetade jag det faktum att pappa var borta. Det var sorg, ilska och till slut acceptans.
På fredag kommer hon att spela några låtar från nya skivan.
– Det här året av ofrivillig isolering har gjort mig ödmjuk och tacksam. Jag var så överpeppad när vi drog igång turnén på Öland häromdagen att jag för första gången i mitt 46-åriga liv gjorde ett hopp från podiet på scenen, säger hon och skrattar.
På Parksnäckan har hon inte uppträtt tidigare, men däremot ett flertal gånger på Katalin.
– Uppsalapubliken är oerhört musikalisk och kunnig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men det är som att de gått kommunala musikskolan allihop. De är insatta och intresserade och kan låtarna. Jag känner ofta igen många i publiken i Uppsala, de kommer tillbaka till mina konserter. Det ska bli väldigt roligt att återse dem igen.