Trummisen Rasmus Svensson Blixt och Uppsalasonen Niklas Fernqvist på bas ingår i Joel Lyssarides Trio.
Med sig till Music in the Garden-konserten har han vapendragarna Niklas Fernqvist på bas och trummisen Rasmus Svensson Blixt. Tillsammans utgör de Joel Lyssarides Trio som har släppt två album. Inom kort påbörjas inspelningarna av det tredje som släpps i januari 2022 på tyska bolaget ACT.
– Jag skrev på för dem tidigare i somras och gjorde samtidigt en solokonsert i Berlin, säger Joel Lyssarides.
I sommar har han hunnit spela ytterligare en handfull gånger för publik, både med trion och solo.
– Det är kul att det börjar röra på sig igen. Året när man bara satt hemma var inget vidare för oss musiker, säger han.
Under karantänen skrev Joel Lyssarides ändå en hel del musik. I maj 2020 bestämde han sig för att skriva en låt om dagen, och så blev det.
– Det är spår från de låtarna som utgör grunden till den kommande skivan och som vi kommer att bygga konserten i Uppsala på, berättar han och tillägger att han föredrar att spela nytt material live i stället för låtar från tidigare plattor.
Det nya albumet har ännu inget namn. Joel Lyssarides tror att lyssnarna kommer att känna igen sig från debuten "Dreamer" (2018) och "A Better Place" (2019). Samtidigt hintar han om att en del av de nya låtarna är lite skevare och kanske inte upplevs som lika harmoniska och melodiösa som de han tidigare spelat in.
Hur ser du själv på din musik? Är det jazz?
– Nja, både och. Improvisationen hör förstås till jazzen, musiken är inte färdignoterad som ett klassiskt stycke. Samtidigt försöker jag använda mig av harmonik från den klassiska musiken, alltså element som sällan används inom jazz.
Joel Lyssarides
Joel Lyssarides nämner namn som Brahms och Scriabin, klassiska kompositörer som han upptäckte under åren på Musikhögskolan. Av dem har han inspirerats till att skriva den "lyriska jazz" som han nu uppmärksammas för.
Liknelserna med svenska pianister som Esbjörn Svensson, Jan Johansson och Bobo Stenson tar 29-åringen med ro.
– Jag känner en enorm respekt för dem, men ju mer jag funderar desto mer undrar jag om jag verkligen liknar dem så värst mycket. En hel del handlar om att det är lättare att "sälja in" en ung svensk pianist om man drar upp sådana storheter. Inte minst i Tyskland där man sedan länge talar om den speciella skandinaviska jazzen.