Konsert
Trettondagsaftonkonsert
UKK
Onsdag 5 januari
Med en samspelt orkester och två världssolister kan det väl bara gå åt ett håll. Dirigenten Marcello Mottadelli fick Uppsala Kammarorkester att vara sitt allra bästa jag från den inledande feststämningsskapande ”Uvertyr till Figaros bröllop” till avslutande extranumret ur ”Glada änkan”.
Det har blivit en fin tradition i Uppsalas konserthus med Kammarorkesterns konsert på trettondagsafton. En start på det nya året med lite av det bästa från operavärlden med inbjudna solister i världsklass. Och detta års upplaga var inget undantag, med Susanna Andersson och Adam Frandsen.
Visst sitter pandemin i medvetandet när man passerar in och visar upp vaccinpass, legitimation och biljett i den ordningen. På den här konserten kommer inte ovaccinerade in, vilket kändes aningen tryggare i den stora publiken när omikronerna smyger omkring utanför. Här fick de inte följa med in. Mottadelli hade munskydd för säkerhets skull.
Med in i programmet var i alla fall en del av de operaherrar som hade mått bra av att halats genom ”metoo-filtren”. Den slemme förföraren Don Giovanni ut Mozarts opera med samma namn och den onde hertigen ur Verdis ”Rigoletto” fick tjäna som dåliga exempel. Musikaliskt är de däremot lysande. Frandsens gestaltning av Don Ottavio i ”Don Giovanni” och hertigen var hur bra som helst. Ännu bättre gjorde han den känsliga bondpojken i Donizettis ”Kärleksdrycken”. Arian ”Una furtiva lagrima” tillhör det vackraste i operavärlden. Hans tenor skimrade känslosamt och säkert.
Susanna Andersson blev dock kvällens behållning. Hon fullkomligen ägde scenen och hennes mjuka och suveränt flexibla koloratur gick från klarhet till klarhet. Hon levde sina roller så att man riktigt såg inramningen. ”Juvelarian” ur Gounods ”Faust” var som ett helt teaterstycke. Hennes så inlevande gestaltning av fontänarian ur Donizettis ”Lucia di Lammermoor” gjorde att jag tänkte att det var tur att hon inte gjorde vansinnesarian ur samma opera, det hade nog inte konserthuset hållit för.
Ordinarie program avslutades med Puccinis vemodiga kärleksopera ”La bohème” med en fin duett. Sista välförtjänta extranummer blev ”Änkevalsen” ur operetternas operett ”Glada änkan” av Franz Léhar. Där fanns hela feststämningen i ett nötskal, synd bara att serveringen av restriktionsskäl var stängd i pausen. Men det var också enda felet med konserten.