OD kom att förmedla både gammalt vanegods och åtminstone ett helt nytt verk i uruppförar- de. Efter OD:s signatur följde en märkligt gripande komposition i tvåsamhetsbå- gar, både utåtriktad intensitet och meditativ stillhet. Tarantella hette verket, komponerat av R Thompson, inkännande tolkat av såväl kör som pianist.
Så följde kvällens uruppförande, a cappella -sången I en timme av tystnad av Catharina Palmér. Ett kontrastfyllt verk, konsonanser mot dissonanser, fragment mot helheter etc. Ytterligt fritonalt i stora klangbågar i en nästan rondoliknande form, med bortdöende slut i en faktiskt tonal (moll-)klang. Ett svårt stycke - utmärkt framfört. Närvarande tonsättare avtackades. Tre sånger från England ut- fördes med olika kombinationer av kör, solist och piano. Alla tre sångerna var bra, men inte märkvärdiga. Barytonsolisten utmärkte sig med kraftfull röst i stort tonregister, men å andra sidan med starkt vibrato och inte alltid klockren intonation.
Kör med solokvartett plus barytonsolisten utförde så W Peterson-Bergers pekoral Finsk idyll till J L Runebergs text. Nästan operatiskt, och trots ett så bra och klangomväxlande framförande man kunde begära, var det så pass sentimentalt och nationalromantiskt att man snabbt blev övermätt.
Innan andra halvlek kom igång tog man tillfället i akt att utdela Segerstedts Kul- turstipendium 2012 till Uppsalaikonen Owe Thörnqvist; på tiden, tycker jag rent personligt. Tre välkända och vältuggade Vårsånger framfördes omsorgsfullt och helt okej, vilket ledde över till vad som nog kan betraktas som konsertens höjdpunkt, den estniske tonsättaren Veljo Tormis verk för dubbelkör Hamleti laulud (Hamletsången). Oerhört detaljerad, utvidgande och sammandragande ges- tik, kontrasterande vokala uttrycksmedel, växlingar mellan parallella treklanger och stillastående clusters. Ett svårt verk med stora krav på exekutörerna. En noggrann och säker instudering gav en närmast överväldigande lyssnarupple- velse. F Schuberts tonsättning av Der 23. Psalm är ett mycket vackert stycke med måttlig svårighetsgrad. Nu blev det en nästan behövlig vilopaus efter Tormis.
Två rätt okända tonsättningar av Frödingdikter utförda av A Haquinius blev till ett nytt mellanspel i konserten där sångare och pianist var så teatrala som möjligt. Robert Sunds tonsättning A Day of Sunshine för kör och piano blev i sin bedräg- ligt simpla körsats och sin utsirade pianostämma till en utsökt lovsång till glädjen, elegant tolkad.
De tre slutsångerna med finsk och estländsk bakgrund blev i Mikael Skoglunds finurliga arrangemang för kör, barytonsolo, piano och dragspel och motsvarande hejiga framförande till en slags gemytlig träff för Gammeldansens vänner. Folkets jubel, så ska det låta: There´s sunshine in my soul…!!!