Vi fick inte vara för många, och inte ha några block och pennor med oss. Som teaterkritiker fick man närmast tjata sig in i den där kala repetitionssalen på Dramaten, som kändes långt från sammetsprakt och bladguld. Det här var någonting annat.
I en dramatiserad läsning i regi av Jenny Andreasson gav fyra skådespelare (Rebecka Hemse, Inga-Lill Andersson, Anna Björk och Ellen Jelinek) i våras fenomenal gestalt åt den kvinnokör som framträder i Svetlana Aleksijevitj banbrytande verk "Kriget har inget kvinnligt ansikte" (översättning: Kajsa Öberg Lindsten, Ersatz 2012).
Man kan diskutera den något tröttsamma teatertrenden att göra scenkonst av uppmärksammade böcker istället för att satsa på ny dramatik. Men i det här fallet lade det sceniska elementet något verkligt väsentligt till berättelsen och lät publiken överbrygga den lilla historiska distans som trots allt finns i Aleksijevitjs monumentala krigsskildring.
I samband med föreställningen, och 70-årsdagen av andra världskrigets slut, skrev jag om hur den utbredda nostalgin inför detta "krigens krig" bara kan matchas av ett massivt ointresse för krigets verkliga väsen – och för de människor som går under i detta nu. Med årets nobelpristagare är det precis tvärtom. Hon ville skriva en bok om kriget "som gjorde en så äcklad att själva tanken på krig skulle framstå som motbjudande. Och vansinnig. Till och med generalerna skulle bli äcklade…" Hos Svetlana Aleksijevitj är människan större. Och på teatern får man komma denna människa nära på ett konkret sätt.
Fin läsning på Dramaten alltså, och för tio år sedan satte Unga riks upp "Bön för Tjernobyl". Men vilken ambitiös scen tar sig an sviten "Utopins röster" i dess magnifika helhet?