Akademicirkusen har rullat på i ett halvår. Som så ofta har verkligheten överträffat den dikt institutionen har att hantera. Om inte vid vägs ände så en bit på väg och under galgen har den decimerade Akademien kommit till insikt om behovet av krishantering, översyn av regelsystem och organisation. Detta sedan man tagits i örat av Nobelstiftelsen som hotat med att ta ifrån den rätten att dela ut litteraturpriset om inte förtroendet återställs.
Men man undviker fortfarande att tala om problemets själva kärna, den interna och infekterade diskussionen kring den så kallade Kulturprofilen och hans hustru akademiledamoten som delat Akademien i två läger.
Utrymme alltså för lite klartext. Rötan, den som hotat att få hela bordet att välta över ända, sitter nere vid bortre bordsbenet: stolarna 17 och 18, herr Engdahl och fru Frostenson.
Katarina Frostenson påstås som delägare i den klubb hon i decennier drivit i bolag med sin make, Kulturprofilen, ha delat ut pengar till sig själv i strid med alla jävsregler, dessutom till en verksamhet som präglats av ekonomiska oegentligheter. Maken har under lika lång tid anklagats för olika former av sexuella övergrepp, vilka förnekats av Frostenson och negligerats av Akademien, likaledes ända tillbaka till 1990-talet. Hänsyn till och rädsla för Frostenson gjorde uppenbarligen Akademien handlingsförlamad. Per Wästberg har vittnat om hennes lögner och raseriutbrott. Men med metoo-upproret och reportaget i Dagens Nyheter i november fick anklagelserna en styrka som satte lavinen i rullning.
Den utredning av missförhållandena, som ständiga sekreteraren Sara Danius initierade redan i november, ledde i april till en omröstning om uteslutning av Frostenson, där en majoritet var emot, varpå tre ledamöter ur minoriteten avgick. En av dem, Kjell Espmark, menade att majoriteten ”satt vänskap och andra ovidkommande hänsyn” framför Akademiens integritet.
Horace Engdahl på stolen bredvid Frostenson har inte bara varit hennes – utan också Kulturprofilens – främste vapendragare. Han blundar för jävssituationen och att det läckts kring Nobelpriset, avfärdar sexanklagelserna som förtal och anonyma trots att flera kvinnor i DN-reportaget framträtt med namn. Han framhåller Kulturprofilen som en avundsvärd vivör och ett ”livsstilsföredöme”. Han har kallat Danius, som velat ta itu med missförhållandena, för den sämsta sekreteraren någonsin. Det doftar av annodazumal, unket kameraderi, Carl David af Wirsén.
På kort tid har Akademien, också flera av de enskilda ledamöterna, i sitt valhänta och veliga hanterande av situationen, på ett förbluffande sätt förskingrat förtroende och anseende. För att återställa något av vad som gått förlorat krävs en uppstädning nere vid bortre bordsbenet.