"Det vi kallar gryning väcker särskilda känslor av skönhet. Vid den kortaste natten på året kan denna skönhetsupplevelse bidra till en känsla av inre 'upplysning'", skriver Anders Bäckström.
Kommentar
Vid midsommar söker sig många ut i naturen kanske för att dansa kring en lövad och blomsterprydd midsommarstång eller för att äta en god middag ofta bestående av färsk potatis, sill, knäckebröd, jordgubbar och en lämplig dryck. Det är en folklig sed som berör alla grupper i Sverige oavsett social bakgrund och trosinriktning. Seden är därför sant ekumenisk och interreligiös och har stor betydelse för upplevelser av samhörighet över gränser. Det handlar inte om nationalistiska idéer, utan om djupa kulturella lager som synliggörs vid olika årstider eller särskilda händelser. Men seden är också viktig för individens välbefinnande eftersom den blottar en känsla av helighet som människan finner både i naturen och längst inne i sig själv. Det är en slags levd helighet som fungerar som en mänsklig rättighet värd att försvara.
En av mina företrädare, Berndt Gustafsson, menar att man bör skilja mellan folktro, folkreligiositet och personlighetsreligion. Folktron innehåller magiska drag som fortfarande används för att aktivera ockulta väsen och andar. Folkreligiositeten knyter han till kollektiva traditioner, seder och riter som alla förstår innebörden av tills man försöker definiera dem. Personlighetsreligion har att göra med individens möjlighet att utforma en egen livsåskådning bortom olika institutioner.
Gustafsson menade att folktron ebbade ut genom 1700-talets upplysning och 1800-talets ekonomiska och sociala omvandling för att efterhand övergå i en naturkult som under romantikens inflytande gjorde naturen besjälad. Denna naturromantik blev folklig på ett nytt sätt i och med urbaniseringen och möjligheten till fritid, resor och turism. Idag söker sig många stadsbor ut i naturen för att ladda batterierna och för att söka harmoni. För många fungerar stränder och höjder som altaren där människan kan förundras över himlavalvets majestät, naturens katedral.
Jag menar att de olika trosformerna är ständigt närvarande eftersom de svarar mot grundläggande existentiella upplevelser. Det är upplevelser som ofta aktiveras då individen befinner sig i en gränssituation, vid livets början och slut, årets början och slut, dagens början och slut. Särskilt det vi kallar gryning väcker särskilda känslor av skönhet. Vid den kortaste natten på året kan denna skönhetsupplevelse bidra till en känsla av inre ”upplysning”.
Vi vet förstås att tillvaron kräver materiell och social ordning för att samhället ska fungera. Men samtidigt finns det heliga som gör att det sociala livet får en djupdimension. Enligt David Thurfjell i boken ”Granskogsfolk” aktiveras denna av upplevelser i naturen. Han anser att denna förmåga att se det heliga i det profana alltid har funnits och att den är lika påtaglig idag som under tidigare århundraden.
På detta sätt förenas en individuell livsåskådning, kollektiv folkreligion och magi i de seder och riter som omger midsommarfirandet och som gör detta så omistligt. Vi behöver inte fundera över om firandet är speciellt för de nordiska länderna med sina årstider eller om accenten ligger på det heliga eller profana eller på området mellan dessa sfärer. Det räcker att uppleva naturens skönhet, att glädjas över samhörigheten med de människor som befolkar och berikar vår kultur och att förundras över hur givande det är att delta i detta årligt återkommande firande. Glad midsommar!
Anders Bäckström är professor emeritus i religionssociologi.