Har vi inte hört det till leda snart, detta om kritikens kris? Ständigt tycks en kritikdebatt pågå på åtminstone någon av landets kultursidor. Och visst är det en viktig debatt att föra. Ty det offentliga, djuplodande och kritiska samtalet om konst är en omistlig del av ett levande kulturklimat. När förutsättningarna för ett sådant samtal hela tiden tycks bli knappare finns det all anledning att oroat höja rösten. Samtidigt finns det något närmast avtändande med kritikdebattens envisa vägran att försvinna. Att prata om kritik är ungefär lika upphetsande som att prata om sex. Fenomenet gör sig så att säga bäst i praktiken.
På måndagkvällen var det så dags för ännu en runda i den eviga kritikdebatten. Det var Uppsala författarsällskap som bjudit in till samtal med DN:s Åsa Beckman, Gunnar Bergdahl (f.d. kulturchef på Helsingborgs Dagblad) och litteraturvetaren Lina Samuelsson. En kunnig panel som på ett eminent sätt ringade in problemen, där det mest akuta givetvis är bristen på pengar och den avprofessionalisering av kritiken som blivit resultatet. Gunnar Bergdahl vidgade också perspektivet så att det ännu allvarligare problemet blev tydligt; ett samhälle där vi gradvis förvandlats från medborgare till konsumenter.
Men allt detta har vi också redan hört ett antal gånger tidigare. Det skulle vara befriande med en debatt där fokus inte främst låg på kritikens villkor (vi vet vid det här laget att de för tillfället är usla) utan på vad som faktiskt gör kritiken till en självklar del av ett samhälle med självaktning. För att få syn på det krävs inte ännu en kritikdebatt, utan helt enkelt mer god kritik. Det bästa argumentet för kritikens omistlighet är i slutändan kritiken själv.