Kommentar
Vad är det vi känner, vi som bestörta står vid sidan av? Vad är det vi tänker i vår upplevda hjälplöshet? Vilka ord kan återge våra tankar om det som händer? Om barnen och mödrarna som dödas på ett sjukhus eller i en evakueringskorridor genom en urskillningslös beskjutning av civila? Om de angripnas tappra kamp mot en övermäktig fiende? Om ett krig som inte får kallas ett krig? Om lögnerna som förvandlar angripare till offer och förvägrar en nation dess rätt att försvara sin existens och sitt självbestämmande? Om beskyllningen att denna nation styrs av en förhatlig våldsideologi som angriparen i praktiken tillämpar själv?
För att kunna välja de rätta orden försöker vi finna sanningen bakom de förevändningar för sitt övergrepp på Ukraina som Putinregimen angett. Slutmålet för detta måste sökas, inser vi nu, i de ambitioner som i takt med Putins tilltagande makt och alltmer auktoritära styre under längre tid måste ha väglett hans handlande. Det har blivit allt tydligare att hans nationalistiska vision om att med våld återskapa ett förrevolutionärt Storryssland blivit grundvalen för Rysslands utrikespolitik.
Det har talats om tecken på att Putin lider av psykisk ohälsa, men faran är att en sådan förklaring döljer hans utstuderade handlingsplan. Mer troligt är att hans omdöme tagit skada av maktfullkomlighet och av de jasägare han omges av. Hans nedlåtande sätt att offentligt behandla sina närmaste medarbetare på uppvisar en otålig despots besatthet av ett mål som till varje pris måste uppnås.
NATO:s utvidgning i östra Europa är ett faktum. Ryssland ser detta som ett hot om aggression. Med denna förevändning och i strid med internationell rätt angriper det ett suveränt grannland som av goda skäl överväger ett medlemskap. Sanningen är att NATO som försvarsallians inte har eller kan ha några planer på att angripa Ryssland.
Nej, förklaringen till den ryska presidentens alla lögnaktiga förevändningar är hans rädsla för ett nytt Majdan på rysk mark. Det kvästa upproret i grannlandet Belorus blev en varningsklocka som säkerligen bidrog till att Putin satte sin plan i verket. Vad hans regim fruktat mer än en NATO-anslutning är nämligen att ett fritt Ukraina med en utvecklad demokrati och ett ökat välstånd skulle kunna bli en förebild också för det ryska folket som hittills vilseletts av statspropagandan eller brutalt undertryckts när det demonstrerat mot kriget. En sådan utveckling skulle beröva Putin makten och tillintetgöra hans korrupta symbios med sina lojala oligarker.
Nu börjar orden komma till oss. De rätta orden. De som i klartext nämner barbariet vid namn och avslöjar hur ett slaviskt broderfolk i Ukraina med lögner hetsas mot ett annat. Under hot om kärnvapen riktade mot Väst och utan hänsyn till alla liv som bombningarna släcker bland civila och den förödelse de förorsakar är Putin fast besluten att fullfölja sitt brutala krig. Konsekvenserna förefaller inte bekymra honom.
Vid sidan av argumenten om Ukrainas demilitarisering och denazifiering har Putin försvarat sitt krig med att det skulle äga rum ett ”folkmord” på etniska ryssar i Ukraina. Detta är en av alla hans lögner. Om någon gör sig skyldig till mord är det Putin som beordrar sina trupper att beskjuta försvarslösa civila. Det inferno av lidande och död som råder i hamnstaden Mariupol talar sitt tydliga språk.
Vad är Putin ännu kapabel till? Ska han inför ett fortsatt ukrainskt motstånd tillåta biologiska eller kemiska vapen som i Syrien eller kanske eskalera kriget genom att göra västliga vapenleveranser utanför Ukraina till måltavla? Hur har han tänkt sig styra ett besegrat och sargat Ukraina vars befolkning ser erövrarna som bittra fiender?
Vad kommer att hända med Ryssland, detta enorma land med sina naturrikedomar, sina framstående historiska bidrag till världskulturen och sist men inte minst en i grunden fredsälskande befolkning? Kan vi hoppas att Putins diktatoriska styre av Ryssland med detta krig har beseglat sin egen undergång? Alla ryska propåer om vapenstillestånd och diplomatiska överläggningar har hittills avslöjats som taktiskt motiverade. De följder Putins krig i slutändan kommer att få i Ukraina, i Ryssland självt, i Europa, ja i hela världen kan i dag inte överblickas.
Nils B Thelin är professor emeritus i slavisk filologi