Det var hans förtjänst att uttrycket ”Carpe diem” satt som etsat i tonårshjärnan. Robin Williams insats som den passionerat brinnande och storhjärtade internatskoleläraren i Oscarsbelönade ”Döda poeters sällskap” skänkte biopubliken en livsdomsdrypande smällkaramell strösslad med poesi, och den egna karriären en rejäl kick.
Men, Robin Williams var så mycket mer än så. Den screwballbetonade sjuttiotalsserien ”Mork och Mindy” med Williams som snäll men tafatt utomjording, rullade ut mattan för de stora Hollywoodrollerna och befäste en gång för alla skådespelaren som det komiska geni han var.
Det finns inte många aktörer som så enkelt kan glida mellan genrer och uttryck, mellan komik, realism och tragedi. Williams var en av dem. I en av sina finaste roller, den i ”En ryss i New York” från 1984 där Robin Williams spelar en rysk saxofonist som väljer att hoppa av en cirkusturné i New York, visar han prov på det oförställda och nakna i att som avhoppare plötsligt befinna sig i fritt ingenmansland. Scenen där Williams karaktär Vladimir Ivanoff närapå svimmar vid åsynen av hundratals kaffesorter i snabbköpet är fortfarande helt obetalbar.
Med bakgrund av tidigare rollkavalkad var det något otippat att se Williams som psykopatiskt besatt fotobutiksbiträde i thrillern ”One hour photo” från 2002. Och, just därför, en så genial rollbesättning där ytterligare en Williamsk sida fick blossa ut, den obehagliga. Också Christopher Nolans thriller ”Insomnia” från samma år drog nytta av denna ondskefulla ådra, med Williams som mordsinnad författare.
Även på senare år kom Robin Williams att agera i en stor bredd av roller, om än inte fullt lika prisbelönade som tidigare. Den allra finaste rollen hade Williams hur som helst gjort för länge sedan, som hemlöse Parry i Terry Gilliams storverk ”Fisher king” från 1991, där drömmar och verklighet vävdes samman på det mest magiska sätt. Och det är så undertecknad väljer att minnas honom.