En efter en lämnar de äldre musikerna oss. Några mer eller mindre obemärkta såväl i döden som i livet. Andra legender redan under sin livstid, hyllade också i samband med sin död: Bengt Hallberg, Alice Babs, för att ge några exempel.
Och nu Janne Strinnholm, norrlandsgrabben som blev filosofie doktor och lärare bland annat i Sigtuna. Musikern vars livsresa sträckte sig från de norrländska dansbanorna till den stora jazzscenen.
Oavsett scen var han pianisten med de säkra fingrarna och det öppna sinnet, alltid redo för ett äventyr i toner. Och fallen för improvisationer, gärna långa, inte minst vid sidan av scenen. Som en av hans förebilder, John Coltrane, till vilken han, med några mått självironi, dedicerade kompositionen ”Why do you play so long?”.
John Coltrane, Art Tatum, Bill Evans och Keith Jarret är några av de jazzpianister som Janne Strinnholm inspirerades av och ibland jämfördes med. Men han var kompromisslös i sin musik och hade ett eget personligt musikaliskt tilltal.
Janne Strinnholm turnerade med flera kända musiker och band, bland dem Georg Riedel och Jan Allan, men var också soloartist.
Han spelade förstås jazzstandards i mängd, men komponerade också egen musik: ”Vals från Uppsala”, ”Kosmiska tjut”, ”Itinerancy”(från albumet med samma namn) osv.
Hör man till dem som njuter av de internationella jättarnas musik, till exempel Keith Jarrets Kölnkonsert, är en tillbakalutad timme med ett strinnholmskt soloalbum en lika stor njutning.
Det sägs att universum till någon del består av vibrerande strängar. Klart är att vibrationerna från flygelns strängar under Janne Strinnholms fingrar skapade, och skapar, vibrationer i lyssnarens nu sorgsna själ.