I förra veckan kom den tragiska och chockartade nyheten att skådespelaren Mathias Olsson gått bort. I första hand givetvis en tragedi för familj, vänner och kollegor som stod Mathias Olsson nära. Men också en stor förlust för Uppsalas teaterpublik. Mathias Olsson kom till Uppsala stadsteater 2011, efter att ha fått sin sceniska fostran på Moment i Gubbängen. Redan hans första roll här i Uppsala blev ett verkligt eldprov, i Andriy Zholdaks minst sagt intensiva tolkning av ”Mefisto”. Sedan skulle en rad minnesvärda rolltolkningar följa på teatern.
Mathias Olsson var en unik skådespelartalang, med ett alldeles eget uttryck. Han hade alltid en oerhörd energi på scen och en utstrålning som genast fångade ens uppmärksamhet. Han hade en intensitet som var omisskännlig. En uppsättning med Mathias Olsson i någon av rollerna var alltid sevärd. Han hade en fantastisk känsla för det komiska, men alltid med drag av det vridna, grymma, svarta.
Som den primitiva hundmänniskan i Yana Ross uppsättning av Bulgakovs ”En hunds hjärta” var Mathias Olsson perfekt. Jag kommer också minnas honom för hans fina insatser i uppsättningar som ”Fanny och Alexander”, ”Vem är rädd för Virginia Woolf” och ”Morbror Vanja”. Tyvärr såg jag aldrig den bejublade Moment-uppsättningen av ”I väntan på Godot”, där Mathias Olsson hyllades för sin tolkning av Vladimir. Det ångrar jag verkligen nu. Men en sak är i alla fall säker: av Uppsalapubliken kommer Mathias Olsson förbli ihågkommen med stor värme, och för alltid vara djupt saknad.