"Jag finner inga ord på det här jävla språket". "Det blir ett sorgens år". Kentfansens kommentarer går från ilsket ledsna till nostalgiskt ledsna - via alla andra sorters ledsna som finns. På söndagskvällen släppte Sveriges största rockband bomben via en video. De släpper nytt, åker på turné och lägger av. På måndagsförmiddagen har videon redan visats över 600 000 gånger på Facebook.
LÄS MER: Kent släpper sitt sista album
Mitt bland alla ledsna smileys känner jag mest beundran. Det finns inget tråkigare än rockband som överlever sig själva och det är så typiskt Kent att göra sitt yttersta för att välja bort den vägen. Deras lilla film är varken sentimental eller förutsägbar, den andas hybris när hybris är som bäst. Kent tänker inte bli urtvättade och nu är det nog. De tänker inte sakta försvinna ut i kulisserna. Deras avsked ska inte gå någon förbi. Det är PR-mässigt lysande.
Hos fansen slår sorgen och nostalgin till med full kraft ändå. Själv minns jag kvällen på Kalmar nation i Uppsala 1995, när de spelade "När det blåser på månen" på dansgolvet (trots inte så dansvänlig) och jag lade namnet Kent på minnet för framtiden. Jag minns en solig dag utanför föreläsningssalen, när jag som ny student trevande närmade mig hon som skulle bli min bästa studiekompis. Att vi båda var Kentfans räckte, vänskapen startade där och då.
Med tiden har det blivit många konserter för mig, och många storslagna stunder för Kent. Många kommer säkert minnas deras utomhuskonsert 2012 vid Slottet i Uppsala som en höjdpunkt. Men också avskedet har varit nära förr. När de uppmanade alla att klä sig i vitt för en konsert på Stockholms stadion 2003 var det många som blev lite nervösa.
Trots att jag följt Kent i alla år går jag sällan tillbaka och lyssnar på gamla album. För mig har de alltid varit mycket här och nu. Så också i dag. Så jag säger tack för allt - och låt bli återföreningsturnéerna!