David Bowies unika förmåga till artistisk förnyelse, att inte fortsätta i upptrampade spår, avspeglas i hög grad i mina konsertminnen av honom. Jag stod längst framme vid scenkanten på Ullevi 1983 när han gjorde entré som nybliven megastjärna med storsäljande albumet ”Let's dance” i bagaget – till utseendet som en levande Barbiedocka i blonderat hår och slimmad aprikosfärgad kostym.
Karakteristiskt nog blev dock Bowies flirt med masspubliken ganska kort, och med bibehållen kvalitetsstämpel. Jag minns Ullevikonserten som en stark musikalisk upplevelse, med folk som Carlos Alomar i bandet.
Hur annorlunda var det inte att uppleva Bowie med Tin Machine på Cirkus i Stockholm i början på 1990-talet – en brötig, ilsken rockcombo med avantgardetendenser, där Bowie inordnade sig som en del av helheten, så långt ifrån ”Let's dance” man kunde komma. Och de var betydligt tyngre live än på skiva (min gravida fru fick lämna konserten redan under första låten, volymen var inte nådig).
Eller Bowies näst sista turné ett tiotal år senare, med en Globenkonsert och ännu ett fantastiskt, funkigt band där den kvinnliga amerikanska basisten Gail Ann Dorsey hade en viktig roll (Bowie har alltid haft den goda smaken att omge sig med förstklassiga musiker). Den här gången valde Bowie – klädd som ett slags målarkludd – att inte spela en enda av sina ”hits”, ingen av de sedvanliga publikfavoriterna, utan enbart albumspår och mer obskyra låtar. Vilken annan världsartist skulle våga sig på något sådant? Jämför Rolling Stones som stadigt fortsatt tröska Honky Tonk Women och Jumpin’ Jack Flash i snart ett halvsekel.
Men David Bowie var ingen vanlig artist. Nyfiket och utmanande har han konstant prövat nya genrer och stilar, sugit upp rådande trender och gjort dem till sina egna – det må ha varit tidig syntmusik i Kraftwerks anda, eller experimentella former av drum'n'bass på 90-talet.
Inledningsvis med influenser från teater och musikal, i tidiga hits som ”Space oddity” och ”Life on Mars”, och i början på 1970-talet med den androgyne scenkaraktären Ziggy Stardust som blev Bowies definitiva genombrott.
Därefter med influenser från amerikansk soul och i slutet på 1970-talet den så kallade Berlintrilogin som nog är Bowies viktigaste och mest hyllade artistiska insats där i synnerhet ”Heroes” sticker ut med sina isande vackra syntfonder och suggestivt melankoliska sånger. Måste jag välja ett av Bowies album till en öde ö så blir det ”Heroes”.
Utanförskap och alienation var här, liksom i många andra av Bowies faser, framträdande teman i hans konstnärsskap. Men hans sångtexter är mångbottnade och ofta liksom medvetet svårtolkade, särskilt under senare år när han använt sig av slumpmässiga metoder i sitt låtskrivande.
Och han har fortsatt att förnya sig, också under senare decennier. Bowie stelnade aldrig. Mycket av det han gjorde på 1990-talet har kommit orättvist i skuggan av Ziggy-eran och Berlinperioden. Konceptalbumet ”Outside” och jazzfunkiga ”Black tie white noise” är förtklassiga Bowieskivor, liksom soundtracket ”The buddha of suburbia”. Och förstås med nyligen utgivna ”Blackstar” som en kritikerhyllad final på en 50-årig karriär som varit unik i sin mångfald och oförutsägbarhet. Och med en lika unik förmåga att förena trendig yta med existentiella bråddjup.