Hur beskriver man det obeskrivliga? Går det att fatta det ofattbara? Det går givetvis inte. Men för att parafrasera PO Enquist: Vilka vore vi om vi inte försökte? Den så kallade vittneslitteraturen är ett försök att göra det omöjliga, men absolut nödvändiga; att vittna om det som det egentligen inte finns några adekvata ord för, den mänskliga grymhet som strider mot allt förnuft. Den som vittnar befinner sig mitt i ett paradoxalt dilemma. Vittnet tvingas säga något om det som knappt går att utsäga, samtidigt som det som utsägs riskerar att förminska det genomlevda.
Begreppet vittneslitteratur myntades av fredspristagaren Elie Wiesel, som överlevde nazisternas koncentrationsläger och som skrev trilogin ”Natten”, ”Gryningen” och ”Dagen” om sina upplevelser från Auschwitz. Wiesel föddes för övrigt i samma stad, Sighet i dåvarande Ungern (idag Rumänien), som Hédi Fried, vars fyra böcker om erfarenheterna från Förintelsen nu kommer i nya pocketutgåvor. Det begrepp Elie Wiesel myntade syftade på ögonvittnesskildringar från just Förintelsen. Men begreppet har kommit att vidgas så att även skildringar från andra människoskapade helveten inkluderas i begreppet.
Vittneslitteraturen har alltmer kommit att uppmärksammas på senare år, inte minst för att Svenska Akademien valt att lyfta fram och prisa författare som skriver i genren. Nobelprisen till Imre Kertész och Herta Müller är pris till vittneslitteraturen. Men också förra årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj, kan sägas verka i genren. Aleksijevitj skriver visserligen inte som eget vittne, men ger i gengäld röst åt en hel kör av vittnen.
Men är ögonvittnets upplevelser alltid tillförlitliga? Hur förhåller sig vittneslitteraturen till den historiska verkligheten? Är inte ögonvittnet alltid ”närsynt”, som Peter Englund uttrycker det? Och går det verkligen att göra meningsfull litteratur av något så outsägligt traumatiskt som en förstahandsupplevelse av Förintelsen? Jo, litteraturhistorien har visat att det går, men att resultatet aldrig är helt oproblematiskt, samt att de litterära tillvägagångssätten kan skilja sig vida åt. Primo Levi, som skrev den kanske främsta förintelseskildringen, ”Är detta en människa?”, menade att allt han skrev var sant och självupplevt. Imre Kertész hävdade nästan det motsatta om sin ”Mannen utan öde”. För att kunna skriva så sant som möjligt om sina upplevelser från koncentrationslägret var han tvungen att distansera sig, göra berättaren till ett slags neutral observatör. ”Det mest självbiografiska med min bok är att den inte är självbiografisk”, som Kertész lär ha sagt.
Att hävda att vittneslitteraturen för med sig problem rörande sanningen och den upplevda verklighetens förhållande till litteraturen är dock inte detsamma som att inte erkänna genrens absoluta nödvändighet. Som komplement till den mer övergripande och opersonliga historieskrivningen är vittneslitteraturen omistlig. Den kan åtminstone ge läsaren en aning om det ofattbaras vidd. Mitt första möte med vad som skulle kunna kallas vittneslitteratur, Peter Weiss pjäs ”Rannsakningen”, som skildrar Auschwitzrättegångarna där en mängd människor vittnar om koncentrationslägrens obegripliga grymheter, blev en sådan omskakande ögonöppnare. Som gymnasielev, som jag då var, hade jag givetvis via skolans historieundervisning en fullt normal kunskap om Förintelsen. Men det var först i mötet med vittnesmålen i Weiss pjäs som jag började ana vad Förintelsen faktiskt innebar. Eller kanske mer korrekt uttryckt, jag började förstå att det fullt ut inte gick att förstå.
Ytterst är det väl som Gunnar Ekelöf skriver i ”Färjesång”, och som Hédi Fried använder som motto i sin ”Skärvor av ett liv”: ”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv.”