Kommentar
När man i ett vidare perspektiv ser vad som i dag utspelar sig i Europa frågar man sig: vilket är det egentliga motivet för Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina? Man har förklarat kriget med Rysslands imperialistiska natur och Natos utvidgning genom tidigare sovjetrepublikers och satellitstaters anslutning. Den senare är en följd av dessa länders historiska erfarenheter av rysk övermakt och inte, som Kreml hävdar, ett hot mot Ryssland som skulle berättiga kriget. Nato som försvarsallians har inga planer på att angripa Ryssland.
När Putin motiverar den ryska invasionen med folkmord på ryssar i Donbass och behovet att befria Ukraina från nazism och militarisering är detta propaganda. Det existerar en liten andel nazister i den ukrainska befolkningen, precis som i den ryska, men utan politiskt inflytande. Ukrainas ”militarisering” kan endast avse det behov att stärka sitt försvar som landet insett efter den ryska ockupationen av Krim och Donbass 2014. Det är Ukrainas suveränitet – och i slutänden säkerheten i Europa – som nu försvaras med stöd av väst. Man hade önskat att detta stöd kommit tidigare.
I Putins motiv för kriget finner man en viss substans i den kritik som framförts av Ryssland och fått instanser av FN och EU att reagera, nämligen av Ukrainas behandling av etniska minoriteter och deras språk. Det faktum att ryskan, som är modersmål för en knapp tredjedel av Ukrainas befolkning, sedan 2014 inte längre är officiellt språk vid sidan av ukrainskan och genom språklagen från 2019 fått sin ställning ytterligare kringskuren har lett till problem. Den äldre generationen rysktalande upplever språksvårigheter, bland annat inom sjukvården. Denna situation har återspeglats i den ryska krigsretoriken.
Bortsett från utslag av nationalism har de två språken trots allt kunnat talas obehindrat, sida vid sida och av samma personer – fram till nyligen, ska tilläggas. Om Putin genom sin invasion hade velat förbättra det ryska språkets ställning har han nämligen uppnått motsatsen. Ryskan har blivit ”ockupanternas språk” och undvikes i allt högre grad också av alla som talar båda språken.
Om folkmord, ryskans försvagade ställning, nazism och Natohot således inte kan ha varit de avgörande motiven för kriget i Ukraina, vilka är de då? Är det Rysslands historiska mission som slaviskt imperium och främsta beskyddare av den ortodoxa kyrkan eller dess nationalistiskt föregivna storhet och etniska överlägsenhet i förhållande till Ukraina? Dessa motiv jämte utvidgningen av Nato har varit inslag i propagandan och tjänat som krigshetsarnas moraliska alibi, men kan de ha varit avgörande för beslutet att invadera det självständiga Ukraina? Mycket talar för att det omedelbara motivet varit ett annat.
Den auktoritära utveckling som Ryssland genomgått efter Sovjetunionens upplösning och den felslagna frihetliga marknadsekonomin på 1990-talet har i dag lett till en roffarkapitalistisk ekonomi. Denna behärskas av en oligarki ledd och kontrollerad av Putin själv. Landets politik fungerar som en förlängning av detta korrupta ekonomiska system. Det är de ekonomiska drivkrafterna, också de privata, som avgör de ryska makthavarnas beslut.
Underblåsta av Putins prestige och maktfullkomlighet framstår de ekonomiska intressena som det avgörande motivet också för Rysslands invasionskrig. Ett angränsande, fritt och demokratiskt Ukraina vore en farlig förebild. Ett Majdan på rysk mark ett skräckscenario. Det skulle i ett slag beröva oligarkerna och makthavarna inom statsledning, armé, säkerhetstjänster, rättsväsen och propagandaapparat deras privilegierade ställning och möjligheter att berika sig.
Krigets utveckling och västs sanktioner har sannolikt fått flertalet oligarker att ifrågasätta priset de måste betala. Hur länge kan det kostnadskrävande kriget fortsätta utan att maktapparaten imploderar? Hoppas Putin hålla ut tills han får hjälp av Trump? Är en palatsrevolution, snarare än en folklig resning, möjlig?
Pengarnas centrala roll i Ryssland är så uppenbar. Till skillnad från Ukraina, där ekonomisk korruption offentligt bekämpas, är denna i Ryssland själva grundvalen för statsmaktens utövande.