För vem är det offentliga rummet till? För marknaden, tycks en del resonera när man bygger gallerier i parti och minut på varje tänkbar yta. Så resonerade förmodligen också kommunpolitikerna i Bollnäs, där man för några år sedan fiffigt sålde ut stadens enda torg till ett danskt byggbolag.
I Uppsala har vi också dessa ytor, ändlösa shoppingcenter och affärskantade gågator som visserligen fyller det ögonblickliga behovet att nödköpa strumpor och hårschampo, men som knappast uppmuntrar till spontana möten och kreativt skapande.
Men så, en gång om året, händer det. Kulturnatten förvandlar hela Uppsala till en musikalisk smällkaramell, en kulturell gott och blandat-påse där det bara är att dyka ner och stoppa i sig tills sockerchocken är nära. Från första årets 96 programpunkter har utbudet i dag svällt ut till det sexdubbla. Och att vi ligger mer än 20 år före huvudstaden – Uppsala har haft sin kulturnatt sedan 1989 medan man i Stockholm inte tog över traditionen förrän för fyra år sedan – är värt all heder.
Så vad är kulturnattens kärna och essens i dag? Det beror i hög grad på var man letar, och kanske även vad man är ute efter. Att befinna sig mitt i centrum känns tidvis inte allför olikt kommersen på ett Kiviks marknad, om än med kulturella inslag. Tar man sig å andra sidan lite längre bort kan andra sidor av staden visa sig. Ett exempel är Skrotcentralen, som länge haft olika konstarrangemang på Kulturnatten där det egna skrotet och en rejäl dos experimentlusta spelar huvudrollen. Ett annat slottet, där möjligheten att få en ficklampsupplyst kvällsvandring genom det mörka slottet lockar långa köer flera timmar innan visning. Och när annars än på kulturnatten går det att bevista en museiguidad visning av den på sin tid skandalösa Näckens polska och få höra mer om femtiotalets Carolina Falkholt, alias Bror Hjorth? Eller få höra både nyckelharpsspelande och folkmusikanekdoter från vår egen riksspelman Leif Alpsjö, en trappa upp på Upplands nation.
När kulturnatten är slut och mättnaden infinner sig finns redan längtan till nästa där. Men också tanken på att om det är så här lätt i kväll, varför inte fler kvällar? Vi kan spara på de brända mandlarna och marknadsstånden. Fritt inträde till museer, mer kultur och musik på gator och torg och mer resurser till den fria kulturen skulle däremot rendera en guldstjärna, i alla fall i den egna boken.