Amanda Romare har skrivit romanen "Halva Malmö består av killar som dumpat mig" som beskriver livet på dejtingappen Tinder.
Essä
I det sena åttiotalet skolades jag in i den, för tiden, rosaskimrande och samtidigt stenhårda kärleksideologin. Högstadiet med sina förhatliga röda rosor lärde mig om värdet av att bli vald. Det var inte alla hjärtans dag, utan ett fåtals. Utdelningen av ömhetsbetygelser framme vid katedern i klassrummet på Tunabergsskolan hängde omutligt samman med en outtalad men knivskarp statushierarki. Att inte få en ros var att nästan inte finnas till.
Samtidigt som ritualen inympade en drivkraft att apa efter de populära – varje morgon blåste jag upp luggen i en freonstärkt hårvåg och sotade fransarna – väckte rosorna ett stumt motstånd. Ville jag ens ha hockey-niornas uppmärksamhet? Följde jag mitt hjärtas röst när jag längtansfullt sneglade mot de lyckosamma klasskompisarna i korridorerna, beundrade deras gester och mimik, eller ville jag bara undvika avvisandets skam?
Inuti tonårskroppen, som gjorde allt för att passa in, fanns inte utrymme för mer tvivel. Frågan om vad jag egentligen ville var alltför avvikande, alltför hopplöst kufisk, för att kunna tas på allvar, ens av mig själv, och förpassades snabbt till det undermedvetnas strömmar.
I kulturen ställs nu högstadiefrågan med ny kraft. I de så kallade Tinderromanerna – om nästan kliniska snitt av avvisande i dagens (digitala) dejting – i kärlekskrönikor och debattartiklar formuleras ett lågmält men allt gällare motstånd mot en romansmarknad där människor svajpas och ghostas, där självkänslan urholkas och en existentiell sårbarhet spricker fram. Snarare än en oönskad bieffekt av passion och romantik tycks depressionen vara kärnan i den moderna kärlekens känsloarkitektur.
Frågan om varför kärlek gör ont är urgammal men varje tid har sitt svar. Sociologer som Eva Ilouz, Zygmunt Bauman och Emma Engdahl menar att 2000-talets romansdepp bottnar i vår tids valfrihetsvurm. I allt från skolval till dejtingappar bekräftar vi vår individualitet – och existens – genom att välja och välja bort. Den väljande människan [– homo eligens –] passar en marknadsmodell där livets alla faser likställs med konsumtionen av varor. Samma logik bakom valet av hemtjänst till en åldrande mamma som när vi beställer fredagspizzan. Även på romansmarknaden blir människor utbytbara. Skillnaden är att tröjorna på julrean saknar känslor. Att som människa bli bortvald, eller till och med utplånad, hotar däremot att urholka självkänslan – känslan för vilka vi är – och gör oss till spöken.
Den franske författaren Michel Houellebecq var tidig med att formulera en civilisationskritik med utgångspunkt i avvisandet. Hans stukade antihjältar speglar en misslyckad manlighet som förbittrat ser på medan deras valmöjligheter på kärleksmarknaden kringskärs. Med sitt utforskande av – eller snarare frossande i – bitter misogyni har han kanske skrivit några av de första incelromanerna.
Malin Lindroth menar att vi är fast i en illusion om att det finns någon för alla och att den förväntningen gör oss olyckliga.
Men hur mycket det idag än vrålas från nätets djupskikt undflyr kärleken varje rättighetsanspråk. Trots att närhet är avgörande för vår överlevnad vore det partipolitiskt självmord att gå till val på rätten till en partner. Sexuella tjänster kan erbjudas för pengar och omsorgspraktiker upphandlas på kommunal nivå men varje transaktion riskerar att jaga känslan på flykt. Så lyder vår tids kärleksgospel. Kärnan såväl i jaget som i kulturens kärleksnarrativ är det fria valet. Vi vill älskas – inte för pengar – utan för de vi är, och kanske ännu viktigare, av fri vilja.
Det är den fria viljan som skruvats upp till max i en dejtingkultur där själva valet är så heligt att man med enkelhet kan radera gårdagens träff och svajpa vidare till nästa tuva.
Men kanske har vi nått en brytpunkt där allt fler tröttnar på att leva upp till idén om romantisk valbarhet som mått på lycka och istället lägger sin emotionella energi på relationer som bekräftar och stärker. Kanske kan vi tolka samtidens kulturdebatt som ett förebud om kärleksballader och höviska dikter inte bara till vänner utan också till gamla mostrar, inkännande frisörer med mjuka händer eller vårdpersonal. När man frågar människor visar det sig nämligen att inte bara tvåsam romantik svarar mot behoven av innerlighet och nära relationer.
I kulturen bedrivs en feministisk civilisationskritik som handlar, inte om att, som Houellebecqs miserabla män, kräva tillbaka sunkiga privilegier – utan om att omvärdera kärleken. I en intervju med författaren till dagsaktuella ”Nuckans hjärtespalt” menar Malin Lindroth exempelvis att vi är fast i en illusion om att det finns någon för alla och att den förväntningen gör oss olyckliga. Vissa är så rädda att hamna utanför – att bli nucka – att de låser in sig i dåliga relationer. Man står ut – för att motsatsen är värre. ”Att börja öppna upp den historien, och med det öppna för många fler historier, det är nuckans revolutionära kraft” (DN 29/1 2022).
Ia Genberg är aktuell med ”Detaljerna” där konstanten i boken inte är en romantisk partner utan väninnan Sally.
En av bokårets hittills mest hyllade romaner kan läsas som en sådan revolutionär reva. I Ia Genbergs ”Detaljerna” mediterar det febersjuka romanjaget ömsint och skarpsynt över relationerna som blivit hennes liv. Här glider känslorna fram längs flytande skalor där trånga relationsboxar sprängs och känslolivets motsägelsefullhet släpps fram. Konstanten i boken är ingen romantisk partner utan väninnan Sally. Om henne skriver Genberg vackert: ”I början av vår vänskap hade vi utforskat möjligheten att vi var kära i varandra, men det hade snabbt lagt sig och gett plats för något mycket uthålligare, ett flera år långt samtal som gick varv på varv, en sann kärlek utan ägande, en stärkande pakt inför varje ny omständighet i respektive liv.”
Det ligger en ironi i att alla hjärtans-dag för många är den dag man känner sig som allra minst älskad. Kanske är det dags att reclaima högtiden eller bara överge den. Kuppa konsumtionståget och liksom nuckan insistera på vårt eget och andras människovärde, sjunga kärlekens lov bortom skolgårdens skiktade roskapital – alla årets dagar.
Maria Törnqvist är författare och sociolog vid Uppsala universitet. Hennes senaste bok är essäromanen ”Merleaus mamma” (Ellerströms 2020).