Elin till Gunnar 1 feb 10:33
För mig har skrivandet och kärleken alltid varit ett och samma. De jag älskat har jag skrivit till. Kärleken har vuxit ur skrivandet.
En ungdomsförälskelse hörde av sig och sa att han hade läst min bok. Då mindes jag hur mycket jag hade skrivit till honom. Han måste ha duckat för mina ord. Breven var en projektion från min sida, och en prövning. Om jag skrev om allt jag såg och tänkte och kände och satte det i relation till honom, skulle hans svar visa mig om han förstod mig. Det jag gav till honom i form av mina skönaste ord skulle få det att kännas som kärlek.
Men vi förstod inte varandra.
Långt senare träffade jag dig. Du skrev. Nu skulle det ultimata kärleksmötet kunna uppstå. Ett i skrivande och ett i älskande. Men det gick inte att skriva brev till dig. Jag försökte, men du svarade inte. Du skrev något bara, men det var inte ett svar på det jag skrivit. Då tänkte jag, att det är bäst vi skriver litteratur till varandra. Skildrade saker, gestaltad text. Jag initierade ett sådant samarbete, jag var tjugofem och du var tjugosju, det var den första skälvande gången jag upplevde tystnaden i rummet när du läste en text som jag hade skrivit. (Det var så fruktansvärt pinsamt att be dig.) Du gnagde på mina fingrar och sen rullade du över mig i sängen och jag väntar väl fortfarande på ett svar.
För mig har kärlek alltid handlat om svar, att svara. Det är också därför jag skriver. Svaret på en fråga i världen och svaret från någon läsares innersta djup, kontakt.
Vad krävs det av mig för att du ska svara?
Elin till Gunnar 7 feb 13:59
Nu har sex dagar gått och du har fortfarande inte svarat på mitt brev. Jag börjar känna mig som en förtvivlad älskarinna som inte får svar när jag ringer. Det är väl för mycket begärt att vi ska kunna skriva till varandra, barnen är kräksjuka, du är mitt inne i din romantext, igår blev du sjuk och idag jag också.
Gunnar till Elin 7 feb 21:10
Elin, här kommer ett svar.
För mig har skrivandet och kärleken aldrig varit det samma på något enkelt sätt och de jag älskat har jag aldrig skrivit till.
Däremot har jag skrivit om dem jag har älskat, jag har skrivit om dig, fast i en indirekt form. Jag har nog aldrig förmått adressera skrivande rakt till en person, inte heller varit i stånd att ta emot det så, i kärleksbrev, något i dem gör att jag stöter det ifrån mig.
Skrivandet började för mig med en blick utifrån som försökte närma sig inåt mot något sårbart. Jag skrev alltid i tredje person. Jag tror att jag var ganska stängd och kärleksbrevens öppenhet skrämde mig, även om de formulerade det jag också längtade efter. Jag förmådde bara öppna upp lite från sidan.
Jag debuterade i början av tjugoårsåldern. Skrivandet var en av de få platser där jag verkligen vågade känna något på riktigt. Så för att kompensera det ömtåliga i skrivandets språk såg jag till att formen var stram, kortprosa, och att meningarna var korta – på så vis kunde jag öppna mig men fortfarande upprätthålla en illusion av kontroll. Precis som många författare ville jag visa mig och gömma mig på samma gång.
Det språklösa i kärleken var lättare, även om jag omedvetet dolde min rädsla för närhet med sensualism.
Att rikta min skrivande blick och röst direkt mot en annan person, så som jag gör med dig nu, har alltid tyckts otänkbart och genant. Men jag verkar ha kommit över den spärren nu, även om jag tyckte att din fråga om vad det krävs för att jag skulle svara var uppfordrande. Jag läste din text för en vecka sedan och var helt övertygad om att jag inte skulle svara. Men så blev vi sjuka, först en vecka covid med tre barn hemma. Tillståndet övergick i ett par dagars kräksjuka. Och som jag sa till dig i soffan igår framför en musikvideo med Mariah Carey och jag började gråta, så gjorde den oerhörda tröttheten mig blödig. Mina försvar mot ditt brev om kärlek smulades ner och jag satte mig ner för att svara dig.
Elin till Gunnar 8 feb 16:04
Minns du alla hjärtans dag i februari 2009, när vi fick tecknet på att vi väntade vårt första barn? Vi hade varit tillsammans i ett par månader. Sedan den dagen var vår kärlek evig, den var kluven i tre delar, jag var inte längre bara jag när jag mötte dig. Jag hittade min almanacka från den perioden häromdagen. Fram till beskedet att jag är gravid står allt jag gör, alla träffar med dig finns uppradade, seminarierna i litteraturvetenskap, jobbtillfällen, fester, vilka jag ätit middag med och vilka böcker jag ska läsa. Sedan blir almanackan tom, utöver träffarna hos barnmorskan och vilken gravidvecka jag går in i. Jag flyttade in hos dig. Jag kastade mina gamla saker, lämnade mitt första jag. Eller var det tvärtom så att jag sökte mig tillbaka, till en person som gått förlorad i ungdomen? Jag älskade dig för att du ville se mitt första jag, den jag hade varit och kanske skulle bli, men som ungdomen bett mig förstöra. Men det gjorde ont att låta dig se mig.
Jag hittade den där texten jag skrev då, den fanns kvar i inkorgen. Den handlar om seendet, om kontakt, om just det vi håller på med nu. Jag skrev: ”Du talar om seende. Vad är det du vill se. Du sover med ögonbindel. Vad är det som måste vara mörkt.”
Jag minns den där svettiga flygplansögonbindeln. Intressant att målningen jag utgick från i arbetet med "Eufori" tio år senare var ”Les Amants” av Magritte, paret som kysser varandra med ett skynke över ögonen.
Du är trött. Du säger: ”Kvoten är fylld. Jag svarar bara en gång vart femtonde år.”
Du är rolig att ha som musa.
Elin till Gunnar 9 feb 13:13
Men om jag säger att det finns en dödskraft, en passion, ett begär i skrivandet. Vad säger du då?
Gunnar till Elin 9 feb 13:21
Du har rätt, jag önskar verkligen att jag vågade släppa ut samma krafter, passioner och begär i det verkliga livet som i skrivandet, det är nog den största längtan – att skrivandet ska smitta av sig på livet och göra det mer levande. Jag är ofta feg och oförmögen. I livet är jag bara en vanlig futtig och rädd människa, medan man i litteraturen är skyddad och har kontroll. Det var det jag inte vågade visa upp för dig i den första förälskelsen, min svaghet och sårbarhet, jag hade dessutom lurat mig själv att eftersom jag skrivit om kärleken så visste jag något om den. Längtan i skrivandet är att försöka våga vända dödskraften rätt, mitt ansikte mot ditt.
Det är där seendet och bristen på kontakt kommer in. I skrivandet måste man stänga ögonen för att kunna se. Magrittes blinda par på tavlan du talar om är ju blinda av förälskelse, de har varsitt skynke över sig. Sedan har Magritte målat en annan tavla i samma serie, ”Les Amants (IV)”, där har de inte några skynken, de ser på varandra, men däremot saknar mannen kropp helt och hållet, han är bara ett huvud som svävar i luften – det kan jag stundtals känna igen mig i.
Elin till Gunnar 9 feb 21:24
Det finns en sägen om att målningarna ”Les Amants” kom till som ett svar på att Magritte i sin barndom funnit sin mamma död i sjön, med vita skynken över huvudet. Kärleken är spöklik, den är stark som döden. Det vita liknar också målardukar, en filmduk, eller ett vitt ark papper.
Elin Cullhed och Gunnar Ardelius är båda författare och bor i Uppsala, i höstas fick Elin Augustpriset för sin roman "Eufori".