”Samtidigt som den lilla klumpen kom till ro och somnade med mitt lillfinger i sin mun insåg jag plötsligt hur en av barnmorskorna hade hans fot i ett fast grepp. ’Såja, såja. Snart får du komma till mamma.’”.
Det är skribenten och förskolläraren Freddot Carlsson Andersson som berättar om sitt första möte med sonen på BB. Scenen finns med i hans nyutkomna bok ”Pappa, inte barnvakt”, som bjuder en smärtsam men livsviktig läsning om hur vi kollektivt skapar pojkar, män och pappor. För det är ett faktum att vi fortfarande har radikalt olika förväntningar på mammor och pappor. I det långa loppet förlorar alla på detta förhållande, men de som drar det kortaste strået är tveklöst – barnen. Så vad är det som går så fel med papparollen egentligen?
Att som mamma vara hemma med sitt barn ses som en självklarhet, ett krav. Att vara man och hemma med barn ses som en uppoffring, en bragd. Att arbeta med barnomsorg som kvinna ses som naturligt. Att vara man och jobba som förskollärare upplevs onaturligt, måhända till och med obehagligt. Det här mönstret är det vi som upprätthåller och bevis hittas i allt från statistik på uttagna föräldradagar till undersökningar som berättar om mäns och kvinnors olika syn på föräldrarollen. Som Carlsson Andersson skriver: ”Om vi män inte förväntas vara ansvarstagande föräldrar – omvårdande och empatiska – så ser det inte heller ut som att vi är det”. Är det verkligen så papporna vill ha det?
Jag kan inte föreställa mig hur det känns att redan från ditt barns första andetag få kastat i ansiktet att du som pappa alltid kommer att ses som den mindre viktiga föräldern. Men detta är också tveeggat, som Carlsson Andersson så noga poängterar. Den trånga, stickiga tröja som är maskulinitetsnormen, är ingenting som bara drabbar papporna. I allra högsta grad är det något männen (åter)skapar själva.
Ett ojämställt samhälle slår inte bara mot gruppen som hamnat i underläge utan fortsätter även att styra och kontrollera dem som den ojämna maktbalansen gynnar. Att vara man i dag för verkligen med sig enormt många fördelar. Men något händer när vårt samhälle så sakteliga förändras så att sakerna som faktiskt går förlorade, som en öm och vårdande kontakt till sitt barn, börjar värderas högre. Den feministiska medvetenheten för med sig att vi inte bara ser allt som krävs av mammorna, utan även allt som inte krävs av papporna och därmed det de också missar.
Så vad ska vi göra för att ta hand om mansrollen? Hur räddar vi papporna från ett öde vars väg vi plogat i århundranden? Kunskap om strukturerna bakom både synen på män och den roll de automatiskt axlar är en början. Att ge papparollen samma rättigheter och skyldigheter som mammarollen är en fortsättning. Och på vägen mot förändring är ”Pappa, inte barnvakt” en alldeles lysande färdlektyr.