Samma vecka som Olof Palme dog gav Yoko Ono en konsert i Haag. Hon framförde John Lennons "Imagine" och tillägnade den Olof Palme, "vår broder". Samtidigt var han en man med många fiender.
Lördag 23 mars delas Guldspaden ut till de journalister som stått för årets bästa gräv.
Uppsalabon Gunnar Wall är nominerad för boken ”Rättsskandalen Olof Palme”. Och frågan är om någon grävt mer i en enskild händelse än vad Gunnar Wall gjort? Någonstans? Någonsin?
– I genomsnitt har jag nog jobbat halvtid med mordet på Olof Palme sedan 1987, säger Gunnar Wall över en svart kaffe på Ofvandahls.
Då var han journalist på tidningen Internationalen och skrev sin första artikel om mordet, med vinkel ”polisspåret”. Fallet upphörde förstås inte att leverera häpnadsväckande nyhetsstoff och Gunnar Wall fortsatte skriva. Artikel på artikel på teman som Hans Holmér, kurder, Ebbe Carlsson, 33-åringen, Grandmannen, walkie-talkies och Christer Pettersson.
– Det hände ju ganska mycket under kort tid där i slutet av 80-talet. Det var uppenbart att utredningen hade spårat ur. Till sist kom jag på att det här är ämne för en bok. 1990 började jag skriva ”Mörkläggning”, som tog sju år att få klar.
Redan då fick Gunnar Wall Guldspaden för bästa grävande journalistik i bokform.
"Varför får inte vi veta hur det gick till när statsministern sköts mitt i centrala Stockholm? Mordet är en deckargåta i sig. Samtidigt väcker ämnet frågor om vad som har hänt i Sverige", säger Gunnar Wall som märker att allt fler yngre personer, födda långt efter 1986, börjat intressera sig för mordet.
Nu kan det vara dags igen. Förra året släpptes hans fjärde tegelsten om statsministermordet. Han började skriva ”Rättsskandalen Olof Palme” år 2020, när Palmeutredningen lades ned efter att den avlidne ”Skandiamannen” Stig Engström blivit utpekad som sannolik Palmemördare.
– Det gjorde mig omskakad och lite arg. Stig Engström blev internationellt uthängd som Palmes mördare, med namn och bild. Han hade inte någon advokat som talade för honom, ingen som hade i uppdrag att redovisa omständigheter som talar för att han var oskyldig.
I juni år 2020 höll chefsåklagare Krister Petersson (till höger) en digital pressträff. Budskapet var att den så kallade Skandiamannen sannolikt sköt Olof Palme 28 februari 1986. Till vänster: spaningsledare Hans Melander.
I boken radar Gunnar Wall upp en mängd omständigheter som talar emot att Engström sköt statsministern den där natten, strax utanför sin arbetsplats på Skandia, för att sedan fly, komma undan och därefter återvända till brottsplatsen och prata med polis och media.
Själv har Gunnar Wall i sina böcker undvikit att spekulera i vem som begick mordet på Olof Palme, för att i stället försöka bringa klarhet i det halvdunkel som råder kring utredningen.
– Det var en story som det gick att skriva meningsfullt om. Holmérs olagliga avlyssningar var ett exempel. Ebbe Carlsson-affären med samarbete in i regeringen. Höga polischefer och folk inom Säpo som gick bakom spaningsledningens rygg. Det är extrema händelser.
Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Här sköts statsminister Olof Palme till döds i februari år 1986.
Vem tror du mördade Palme?
– Jag tycker att mycket pekar på att det var planlagt och organiserat. Jag har många namn som jag har stött på som jag har funderat över men jag har ingen stark övertygelse.
Är du en av ”privatspanarna”?
– Om någon kallar mig privatspanare så håller jag inte på och käftar emot men jag är författare och journalist.
Privatspanarna har ibland blivit lite förlöjligade, som i filmen "Hassel – Privatspanarna", vad tycker du om det?
– Inte så konstigt. Ämnet fascinerar många människor som har lätt att spekulera. Jag tror att det finns två fel man kan göra när det gäller Palmemordet. Den ena är att man börjar spekulera i de mest långsökta sakerna. "Han kanske inte blev skjuten, det kanske var arrangerat..." Som en del påstått. Det andra är att tro att myndigheter inte kan begå allvarliga fel. "Har de sagt att det var Christer Pettersson eller Stig Engström, då måste det vara riktigt".
Han talar om två problematiska ytterligheter. Att antingen lita blint på statsapparaten. Eller att ifrågasätta allt och se hela systemet som riggat.
– Inget av de alternativen är bra. Vi har en grå, solkig verklighet som är mer invecklad.
Såväl Christer Pettersson som Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, har pekats ut som Olof Palmes mördare.
Vad har drivit dig i alla dessa år?
– Jag tycker fortfarande att det är intressant. Historien om mordet innehåller så mycket samtidshistoria och andra specialområden, som vittnespsykologi, juridik och internationell politik. Sedan är det svårt att hålla på så här länge och bara släppa det. Jag känner ett ansvar.
Här finns förstås ett högre syfte.
– Vi kanske inte kan få veta vem som sköt. Men kanske kan vi åtminstone få svaret på varför utredningen spårade ur i olika omgångar.
Fantombilden, framtagen med hjälp av uppgifter från vittnen, offentliggjordes den 6 mars 1986. Ett av flera felsteg i utredningen, anser många.
Leif GW Persson brukar säga att han har läst hela utredningen, har du det?
– Nej, och jag tror inte att han har gjort det heller. Kanske ingen. Det skulle ta en kunnig jurist flera år att läsa allt. Men jag har läst mycket, säger Gunnar Wall.
Han tycker sig märka av en återväxt bland de Palmemordsintresserade. Den årliga Palmemordskonferensen i februari lockade många unga deltagare – 38 år efter mordet. Det gläder Gunnar Wall. Föryngring innebär att folk fortsätter diskutera och gräva.
Kommer vi någonsin få veta sanningen?
– Hoppet är att någon väljer att berätta. Någon som vet på grund av personlig erfarenhet. Kanske en släkting till gärningsmannen som hittills hållit tyst. Eller en gärningsman som dör och lämnar något skrivet efter sig. Uppgifter som kan få stöd från annat håll.
I år har 38 år gått sedan Olof Palme blev mördad. Gunnar Wall tror att det ännu finns en liten chans att mordgåtan får ett svar.
Med tiden bildas en allt mer mångbottnad mytologi om mordet, nästan en saga. Ett ”Jack the Ripper”-mysterium som i stället för det viktorianska London utspelar sig i en neonglittrande 1980-talsnatt mitt i Stockholm, med hockefrillor, mustascher, spelklubbar, mystiska spionsällskap och vinddrivna missbrukare i taxichaffisjackor.
Tar du del av de populärkulturella skildringarna? Lena Anderssons roman ”Koryféerna” eller Stefan Lindbergs roman ”Nätterna på Mon Chéri”?
– Jag har överlag svårt att hinna läsa skönlitteratur. Det finns alltid nya saker jag inte läst om Palmemordet. Och romaner om Palmemordet har jag svårt för, även om jag har läst en stor del. Jag tycker inte om när jag inte vet vad författaren har belägg för och vad som är fiktion.
Stefan Lindberg skrev att han kom på sig själv med att hoppas att gåtan inte skulle få en lösning. Han trivs i den ovissa dimman med skuggexistenserna kring Sveavägen, kan du relatera till det?
– Ja, det där är intressant. Jag längtar så klart efter att få veta svaret. Samtidigt har jag ibland undrat vad jag själv skulle ta mig till sedan.
Fotnot: På lördagskvällen stod det klart att Gunnar Wall tog hem Guldspaden.