Förra veckan befann jag mig för första gången på ett av Sveriges hårdast mediebevakade evenemang. Nej, det handlar varken om någon Melodi- eller Bråvallafestival.
Jag talar givetvis om Almedalsveckan i Visby. För en sådan som jag, som utvecklat en lätt allergi mot det politiska språkets retoriskt tillspetsade och förenklade poänger, framstår det annars så ljuvligt intagande Visby just denna vecka knappast som något paradis på jorden. Sällan pratas det så mycket, och sägs så lite, som under denna sommarvecka i Visby.
Tur då att Almedalsveckan också erbjuder en hel uppsjö av sidoarrangemang, samtal och seminarier, som inte nödvändigtvis präglas av den politiska retorikens samtalston.
På onsdagen besökte jag exempelvis ett seminarium, arrangerat av de båda utmärkta tidskrifterna Signum och NOD, där uppslutningen (det är fullt med folk i och utanför det lilla seminarietältet) tyder på att det finns fler som känner som jag. Rubriken på seminariet lyder nämligen ”Den obildade politiken”.
Nog har det gjorts lustiga poänger på statsministerns närmast stolta antiintellektualism, hans Läckberg och Da Buzz. Men frågan om den eventuellt obildade politiken går givetvis djupare än frågan om vad Reinfeldt har på nattduksbordet (väckarklockan, lär han för övrigt ha svarat). Bildning är ju inte i första hand, som det ibland kan framstå som, en kulturell statusmarkör som handlar om att kunna slå citat av Heidegger och Nietzsche i huvudet på folk. Bildning är något alldeles nödvändigt för att kunna tolka och förstå verkligheten. Det politiska samtalet borde alltså, kan man tycka, vara ett bildat samtal.
Men så förhåller det sig alltså inte, vilket de två seminariedeltagarna, författaren Lena Andersson och Uppsalaprofessorn Owe Wikström, snabbt slog fast. Det fördjupande och vidgande samtalet om politik och samhällsfrågor, för att inte tala om existentiella frågor, saknas i stor utsträckning idag.
Det bildade samtalet, präglat av historisk kontextualisering och en öppet prövande hållning, får inte plats i dagens politiska klimat. Istället tycks en entydighetens hegemoni råda. Politikerna verkar känna sig tvingade att endast uttrycka begripliga, slagkraftiga och inte minst enkla budskap. Nyanser och komplexitet förutsätts vi väljare inte kunna förstå.
Men, som både Wikström och Andersson påpekade under seminariet, måste detta i första hand inte bero på politikerna själva. Det är inte nödvändigtvis politikerna som är obildade, utan den politiska debatten som är det.
Kanske är det mediernas, inte minst tv:s, krav på en tydlig dramaturgi, där kraftfulla åsikter ska ställas mot varandra och det liksom på förhand är bestämt vem som ska tycka vad, som tvingar fram denna onyanserade entydighet hos politikerna. Detta, i kombination med politikernas iver att få ut sina budskap, bidrar till en infantilisering av det politiska samtalet.
Självfallet menar jag inte att partiledardebatterna i SVT bör förvandlas till ”Filosofiska rummet”. Men lite mera djup och en aning vidare perspektiv tycker jag ändå att man kan begära. För i botten av detta infantila tilltal finns en rätt så skrämmande människosyn. Här förutsätts ju att de man talar till är obildade och okunniga. Varför inte förutsätta det omvända? Eller om det är omöjligt, varför inte låta det politiska samtalet ha en folkbildande ambition? Som den politiska debatten ser ut idag framstår den snarare som folkföraktande.