Det är påsk och Tuulikki Koivunen Bylund, biskop emerita, är barnvakt åt två av sina barnbarn, hennes memoarers framtida läsare.
– Det var mycket skoj och en del viktiga saker som klipptes bort ur programmet. Slutresultatet är ett program om traditionell kvinnohistoria, säger hon.
Programmet berättar om kvinnor som på olika sätt varit föregångare under vårt lands långa historia, därav titeln "Kvinnorna före dig".
– Det är viktigt att påminna och inte minst att berätta om det för en ny generation.
Flest föregångare, som kämpade för att få ta plats i en värld reserverad för män, hittar man åren kring förra sekelskiftet. Men även om många kamper då utkämpades är den stora kampen inte över. Det är en kamp som måste vinnas om och om igen, menar Tuulikki Koivunen Bylund.
– Jag var ju själv en föregångare, och nu pratar vi inte om slutet av artonhundratalet, utan om slutet av nittonhundratalet, säger hon.
Tuulikki Koivunen Bylund valdes 1995 till domprost i Uppsala domkyrkoförsamling. Hon var då den första kvinnan någonsin att inneha ämbetet i församlingen.
– Så länge jag inte hade någon högre position var det ingen som brydde sig, men när jag blev domprost var det många som gick i taket. Att en kvinna skulle fatta större beslut om kyrkan fanns inte på deras karta.
Senare valdes hon till biskop i Härnösands stift, som den fjärde kvinnliga biskopen i Sverige, där hon var verksam fram till pensionen.
– Nu har vi en kvinnlig ärkebiskop, så det har gått framåt. Men Antje Jackelén är mer granskad och kritiserad än sina manliga föregångare.
Fokus i avsnittet "Kvinnorna före dig" ligger på Svenska kyrkan och den akademiska världen, två riktiga draknästen för konservativt och patriarkalt tänkande, menar Tuulikki Koivunen Bylund.
– Det är platser som länge var stängda för kvinnor, därför har kvinnorna än så länge inte nått sin fulla potential vare sig inom kyrkan eller universitetet. Nu är många män på vår sida, det är sant, men tänk hur det var förr i tiden när man hade stort sett alla män emot sig bara för att man var kvinna.
Saken har alltid följt samma mönster. 1) Kvinnor säger att de kan de också. 2) Männen säger att kvinnorna inte kan. 3) Kvinnorna visar att de faktiskt kan. Den saken kan historien lära oss. Men den kan också lära oss en annan sak, och den saken, menar Tuulikki Koivunen Bylund, är programmets viktigaste buskap,
– Vi vill visa är att det går upp och ner i historien. Det är inte alltid som det har blivit bättre för kvinnor, ibland har det istället blivit sämre. Det finns inga garantier för att jämställdheten kommer att öka i Sverige.
Den saken gäller den stora, gemensamma historien, men också den egna historien, den om en människas liv och alla hennes framgångar och motgångar.
– Den saken bär jag och mitt eget liv vittnesbörd om, säger Tuulikki Koivunen Bylund. Det har jag fått syn på nu sedan jag började skriva mina memoarer.
Sina memoarer, fortsätter hon, bör var och en av oss skriva. Men inte med ambitionen att bli Nobelpristagare. Man ska skriva för sina barn och barnbarn.
– Det är viktigt att dokumentera sitt liv och visa eftervärlden att man en gång fanns. Då får historien svårare att ignorera en. Dessutom är det viktigt för en själv.
Om man inte känner till sitt förflutna, fortsätter Tuulikki Koivunen Bylund, kan man heller inte planera sin framtid. Och det är framåt som vi måste sträva.
– Jag vet att världen inte är ett himmelrike heller om femtio eller hundra år, säger hon. Men jag hoppas att den är en bättre plats än idag.