I knarkets spår i Colombia

Magnus Lintons nyutkomna reportagebok Cocaína är en stark skildring av fattigdom, korruption och droger inifrån våldets Colombia. Det är fruktansvärd, och fängslande, läsning, skriver Johannes Nesser.

31 augusti 2010 12:09

”Tryckvågen fyller hela dalen. Plutonen har tagit sig en bit upp på en bergskam när djungeln rycker till som en rädd kropp och explosionen förvandlar gläntan till ett svart hål. Mannarna är nöjda. Statistiken har fått sitt streck. Röksvampen rullar ut över regnskogen. Några djur skriker.”
200 sidor in i Cocaína får läsaren följa med antinarkotikapolisen in i den colombianska djungeln på uppdrag att hitta och förgöra en kokainfabrik, en cocina. Det är efter att ha läst ovanstående stycke som jag bläddrar till källförteckningen i slutet och plötsligt inser vidden av researcharbetet bakom.
Magnus Linton har under tre års tid följt kokainspåret från odlarna i Putumayo till kokainturisterna i Medellín, intervjuat hundratals människor, allt från fattiga svärdsfiskare i Pozón som drömmer om att fiska upp dunkar med la mercancía, varan, som dumpats i havet av smugglare som jagats av kustbevakningen, till politiska högdjur i Galánklanen i Bogotá.
Magnus Linton tar med läsaren på en hisnande resa i landet där 70 procent av världens kokain produceras. Cocaína är en skildring av misslyckade krig, landsbygdsmisär och kollapsad drogpolitik.

Det är många moment som etsar sig fast. Främst Lintons avskalade möten med illitterata kokaodlare i Putumayo, med yrkesmördaren Alonso som jämför sitt arbete med vilket jobb som helst i tjänstesektorn, med svenske kokainturisten Håkan som festar nätterna igenom på klubbarna i Medellín och med anhöriga till personer som dödats i knarkkriget i Colombia.

Linton ser det som sin uppgift att ge hela bakgrunden. Han lämnar aldrig läsaren i sticket. Ondskan får sin begriplighet i skenet av landets blodiga historia, av den naturliga mänskliga girigheten och av den stora fattigdomen på landsbygden.
Ibland blir stilistiken patetisk. Liknelserna och metaforerna går liksom i spinn, men berättelsens kärna är så starkt engagerande att man förlåter författaren redan i nästa mening.

Ett av de mest skrämmande avsnitten i boken är också det kortaste. Det handlar om den uppmärksammade falso positivo-skandalen 2008, som belyser korruptionens snarare än kokainhandelns konsekvenser.
Den colombianska militären har systematiskt kidnappat arbetslösa ungdomar och klätt dem i Farcgerillans uniformer och sedan mördat dem, i syfte att bättra på statistiken över framgångarna i kriget mot gerillan. Soldaterna arbetade på ett slags ackord – ju fler döda gerillamedlemmar de kunde visa upp, desto bättre förmåner fick de.
Just nu utreds över 1 000 sådana fall av "falsos positivos" i landet. För förståelsen av det colombianska samhällets problem är falso positivo-skandalen en utmärkt ingång.

Lintons kokainbok är inte den första på den svenska bokmarknaden i år. I våras kom Lasse Wierups och Erik de la Regueras bok Kokain.
Medan Wierups/de la Regueras bok är ett vredesutbrott med stark moralisering kring kokainmissbruket är Linton eftertänksam och återhållsam med debattmaterialet i sin bok. Även om han inte förespråkar en avkriminalisering får legaliseringsförespråkarna stort utrymme i slutet av boken.
Den största skillnaden mellan böckerna är att medan Kokain handlar om kokain, handlar Cocaína om Colombia. De är dock, enligt Linton, samma sak.

Litteratur
Cocaína – En bok om dom som gör det
Magnus Linton
Atlas

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johannes Nesser