Kändismys på slottet
Nyårshelgens tevetablå är lika trist som vanligt. Bara en massa gammalt skräp och annan utfyllnad. Till dess att det på tisdag är dags för "Året var 1968" finns det bara en sak som är värd att se, åtminstone om man likt jag vägrar streamingtjänsternas likriktade utbud, och det är den nya säsongen av långköraren "Stjärnorna på slottet". Ända sedan Kjell Bergqvist för några år sedan bjöd sina medstjärnor på djupfrysta hotdogs bänkar jag mig vid teven för att se vad årets kändiskonstellation ska hitta på. Kändismys när det är som bäst. Så mycket bättre än "Så mycket bättre".
Svt 1, 30/1
Jubel och glädje
Jag är inte så mycket för traditioner, de gör mig bara ledsen, men när det gäller Uppsala Akademiska Kammarkörs nyårskonsert gör jag ett undantag. Programmet består av Bach och Händel, och det brukar betyda jubel och glädje. Dessa gubbars musik kan gjuta kraft i en stackars trött människa inför ett nytt år. Och gudarna ska veta att jag behöver kraft för allt som väntar mig. Med Drottningholms Barockensemble som "husband" och Stefan Parkman vid rodret kan det inte gå fel.
Uppsala universitets aula, 1/1 och 2/1
Livet börjar nu
När kvällstidningarna jagar rätt på Stig Larsson och ber honom uttala sig om sin vän Kulturprofilen och andra i dennes närhet kan man ibland glömma att Stig Larsson är en fantastisk författare, poet, dramatiker med mera. För att minnas läser jag därför Stig Larssons roman "Nyår" (1984), om en ung man som efter en skidolycka bryter upp från sitt gamla liv och inser att livet börjar nu, och att allt innan har varit någonting annat. Jag darrar vid tanken på hur bra denna bok är. Att livet börjar nu, det är en känsla som heter duga det, den som en gång har känt den vet vad jag pratar om.
Stig Larsson, "Nyår"
Trösterika klichéer
Jullåtar finns det som bekant gott om, men nyårslåtar finns det inte särskilt många. Åtminstone inga vida kända. Några personliga favoriter är dock Jens Lekmans "No time för breaking up" och Babyshambles "32nd of december". En ny favorit är Anna Ternheims svenska tolkning av "Auld lang syne", den traditionella skotska folkvisan som poeten Robert Burns en gång i tiden ordsatte, och som filmregissören Frank Capra av någon anledning gärna hade med i sina filmer. När Anna Ternheim sätter ord på melodin heter låten "Minns det som igår" och den är fylld med trösterika klichéer.
Anna Ternheim, "Minns det som igår"
Extravisning av "The Square"
Säg inte att jag inte vet något om film, jag har tillbringat tusentals timmar med att se på film. Jag känner filmhistorien från bröderna Lumières dagar fram till dagens datum. Jag har jämförelsematerial, och vill därför tro att jag vet när en film är värd en Guldpalm. Och jag tycker inte att Ruben Östlunds "The Square" håller måttet. Jag går alltså emot en jury, en stort sett enad kritikerkår och en månghövdad publik som ger tummen upp. Men jag sitter inte på några höga hästar, därför ger jag filmen en ny chans när Fyrisbiografen ger en extravisning.
Fyrisbiografen, 29/12