Fågelkvitter från villaidyllen ovanför hittar in i källaren under förskolan där Sanctrum brukar repa. Eftersom lokalen ligger där den ligger spelar de förstås inte på dagtid, men det händer att barn i området kommer förbi och säger att musiken är grym. Bandet vill själva inte placera sig i någon specifik subgenre utan nöjer sig med att säga att de spelar metal.
– Grunden är melodiös dödsmetall. Alla i bandet har olika musiksmak, men det brukar kokas ihop till något som majoriteten är nöjda med och som vi kan kalla Sanctrum, säger sångaren Irfan Cancar.
Sanctrum har funnits i nästan 20 år, släppt tre fullängdsalbum och turnerat i Sverige och Europa. I början av juni släppte bandet ep:n "Walk with Vermin" med fem låtar. I samband med den kom även en musikvideo, som redan har 40 000 visningar på Youtube.
– Även om det är världens klyscha vill jag säga att ep:n är det bästa vi gjort hittills. Vi har bara släppt den digitalt, men kanske kommer den på vinyl senare. CD- skivor säljer knappast längre, det är främst genom gig man får in pengar, säger Irfan Cancar.
Uppsalas hårdrocksscen har lämnat en del övrigt att önska de senaste åren, tycker de. För Sanctrum var det en stor besvikelse att festivalen Uppsala Rock Nights, där de skulle ha uppträtt, ställdes in. Basisten Emil Anter ser dock andra ljuspunkter.
– De senaste tio åren, sedan Fellini stängde, har det varit helt kasst, men nu händer det en del på Level. Vi hade vår releasespelning där. Vår publik är vanliga, öldrickande hårdrockare, det borde finnas fler ställen för sådana, säger han.
Det var han och trummisen Oskar Odelbo som bestämde att de hade ett band när de var tolv år gamla. Då hade de inte ens några instrument, men lusten att spela hårdrock fanns och är det som fortfarande driver dem. Brist på lokala scener hindrar dem inte, och inte heller medlemmarnas livspussel i form av studier, jobb och familj. Även när de inte har någon spelning på gång ingår replokalen i deras vardagsrutiner.
– Alla vill göra det här. Sanctrum är mer än ett band, på fritiden är det mest varandra vi umgås med, säger Irfan Cancar.
Att spela live är ändå roligast, tycker de. Som tur är finns medlemmar i bandet som gillar arbete i studion, men Irfan Cancar säger att han nog inte skulle utsätta sig för processen att producera material om det inte vore för kicken det ger när de får direkt respons från publiken.
– När vi inte haft gig på länge rycker det i mig, säger Emil Anter.