Den första kom ut 1995 och skrevs av Åke Nisbeth. Årets bok är författad av f.d. landsantikvarien och Upplandsmuseets chef Håkan Liby. Han har tidigare medverkat som författare av boken Köket på Grönsöö 2009.
Vid invigningen den 23 maj berättade landshövding Göran Enander att han får många böcker men att han inte alltid hinner läsa dem. Men i det här fallet sträckläste han boken och noterade bland annat hur vi ändrat våra seder och hur vi idag börjar fira julen alldeles för tidigt så att både granen och julen åker ut redan på annandagen.
Om julens berättar en av uppgiftslämnarna, Erik von Ehrenheim, i anteckningsbok sin 1899 hur han med glädje minns sina ”glada och sorgfria Jular på Grönsöö. De äro som outplånligt inristade i mitt minne”.
Julen är en av årets högtider (av de tolv som beskrivs) där vi får veta seder och bruk i allmänhet och hos familjen på Grönsöö i synnerhet. Många känner säkert igen sig . Jag log litet extra när jag läste om klädkorgarna, där man la julklappar. Klädkorg användes även i mitt hem och vi klädde också granen först på julaftonsmorgon. Vad man längtade.
Vi får även veta vilken mat som serverades i juletid (och övriga högtider) och om bruket att bjuda in traktens barn. ”Julens fröjder kom alltså alla barn på gårdar och torp under Grönsöö till dels”, skriver Håkan Liby. En liknande sed har jag noterat hos präst/prostfamiljer på landet. Fotografier på ljusstakar, dukar och annat som hörde julen liksom en drivor av röda och gröna papperskarameller med krusat papper från 1900 berättar om vikten att bevara tingen jul efter jul. Återseendets glädje.
I avdelningen om Livets högtider beskrivs seder och bruk från dop till begravning i sju kapitel. En födelseannons från 1890 talar om en dotters födelse (ett bruk som idag börjat försvinna).
Om den äldsta dopklänningen från 1823 berättas av den broderats av kanslirådinnan Beata Benzelstierna (1757-1820). Traditionen med dopkonfekt levde kvar så sent som på 1950-tal då vävläraren och arbetsterapeuten Ulrika von Ehrenheim tillverkade dekorativ dopkonfekt till brorsbarnen. Förlovning (och trolovning), bröllop, brudutstyrslar och bruk av ärvd brudslöja från 1924 ger inblick i firandet. Även livets sista hög tid, död och begravning, beskrivs insiktsfull.
Håkan Liby skriver ”Det är uppenbart att döden i äldre tid var närvarande på ett annat sätt än i våra dagar”. Mönster följdes som omfattade vaka vid dödsbädden, kungörelse om dödsfallet, svepning och kistläggning, avsked i den dödes hem, kondoleansvisiter, kyrkliga ceremonier och själaringning, tacksägelse, jordfästning och gravsättning samt festligheter efter begravningen med lekamlig spis, minnestal och social samvaro.
Boken om Årets och livets högtider väcker många minnen till liv och har en viktig roll som kulturhistorisk skildring, som berättar om hur ömt vårdade traditioner, ritualer, seder och bruk skapar samhörighet och referensramar.