Nyss var han på Svalbard och efter intervjun väntade en föreläsningsresa till London. Mattias Klum reser mycket i jobbet och är beroende av närhet till en flygplats.
Äktenskapet och samarbetet med konstnären Iris Alexandrov är över. Tillsammans skapade de under närmare sju år utställningar, installationer och visuella berättelser i gränslandet mellan forskning och konst. Även arbetet med det gemensamma varumärket Alexandrov Klum har upphört.
– Innan vi möttes så hade jag mestadels ägnat mig åt dokumentärt fotografi, även om jag också arbetat med permanenta utsmyckningar i Stockholm, medverkat på världsutställningen i Shanghai och haft separatutställningar på Millesgården och Waldemarsudde. Men under åren med Iris blev det ännu mer fokus på konst. Det var en fin och utvecklande period för mig.
I och med separationen i vintras kände Mattias Klum ett behov av att återvända till rötterna. Uppsala blev det givna valet.
– Det är ju här jag växt upp och bott under i stort sett hela mitt liv. Här finns mina söner, min mamma, mina syskon och här har jag många kompisar. Det ger mig glädje och trygghet.
Vi sitter på en uteservering nära Fyrisån en behaglig sensommardag. Folklivet är myllrande och Uppsala visar upp sig från sin bästa sida. Inte ens ett gäng envisa getingar som hovrar över kaksmulorna kan ändra på det.
– Innerstan har verkligen förändrats till det bättre på senare år. Det känns ungdomligare och livligare på något sätt med fler uteserveringar och riktigt trevliga restauranger.
Mattias Klum är tillbaka i hemstaden Uppsala. Här har han familj, vänner och inte minst kaféer och restauranger han gärna besöker.
Samtidigt medger Mattias Klum att strikt yrkesmässigt skulle han kunna bo var som helst, bara det finns en flygplats i närheten. Nyligen besökte han Svalbard och ett par dagar efter intervjun väntade en föreläsning i London.
För honom är resorna sedan länge en del av jobbet. I decennier har han levt ett kringflackande liv, ofta tillsammans med familjen. Sönerna Ansgar och Einar fick följa med på strapatsrika expeditioner redan som småpojkar.
– Ansgar lärde sig gå i regnskogen i Panama, och Einar tog sina första steg mitt i en åsnepingvin-koloni på Antarktis. Det såg så himla kul ut när han släppte taget och plötsligt vaggade fram tillsammans med pingvinerna.
Uppdragens och projektens karaktär har ända sedan starten på 1980-talet varierat, precis som han vill ha det.
– Jag älskar variation och väljer projekt som känns meningsfulla och inspirerande.
En isbjörnshona och hennes unge tar en välförtjänt tupplur framför Mattias Klum och hans kamera på Svalbard 2011.
Mattias Klum har fyllt 55, känner sig absolut inte gammal, men att sitta fyra månader i en trädkoja i regnskogen lockar inte på samma sätt som när han var yngre.
Han kommer aldrig att släppa det dokumentära fotograferandet, men paletten består numera av så mycket mer: egna utställningar, bokutgivning, filmproduktion, workshops och föreläsningar runt om i världen.
– Jag ser det som en ny fas i livet. Mattias 3.0 kan man kanske kalla den, säger han med ett leende.
Han förnekar inte att yrkeslivet kantats av framgångar, men framhåller att han också fått betala ett pris. Kostnaderna? Allt från att drabbas allvarligt av malaria och andra tropiska sjukdomar, till separationer och att behöva vara ifrån sina barn långa perioder.
– Självvalt och en del av jobbet kan man invända. För mig har det ändå varit tydligt att myntet också har en baksida.
En falsk clownfisk, alias Nemo, fotograferad i Indonesien.
Just nu arbetar Mattias Klum med en ny bok som ännu saknar titel och möjligen ges ut nästa år. Innehållet blir en blandning av gammalt, opublicerat, kända och prisbelönta bilder samt helt nytt bild- och textmaterial.
– Boken utgår från min roll som storyteller eller berättare inom natur, kultur, miljö och klimat. Det blir texter av både mig och några av dem jag arbetat med allra mest intensivt genom åren, som Johan Rockström och Gunhild Stordalen.
Dessutom väntar nya utställningar runt om i världen, bland annat en här i Uppsala. När den kan bli av är inte spikat.
Mattias Klum är sedan en tid också rådgivare i hållbarhetsfrågor åt ännu ett universitet, den här gången Örebros.
– Det ger mig möjligheter att samarbeta med forskare och studenter, något som jag tycker är både viktigt och inspirerande.
Vad är det som driver dig?
– Nyfikenhet skulle jag säga. Det är lite som när jag är på jakt efter svart trumpetsvamp i Hammarskog. Bakom nästa kulle finns det kanske svamp, tänker jag och går vidare. Eller i Amazonas: vad är det där för ljud? Det måste jag kolla. Jag är nog en nyfiken jävel, säger Klum och skrattar så att getingarna vid bordet lämnar oss en stund.
Den dödligt giftiga Jamesons gröna mamba fotograferad i Kamerun på uppdrag av National Geographic.