Fotografiet gör Moderna nytt igen

Fotoälskare står inför en ovanlig situation – fotografiet har större utrymme än någonsin på konstscenen, skriver Rikard Ekholm.

17 mars 2011 10:00

Tack vare utställningsprojektet En annan historia: 1000 fotografier ur Moderna Museets samling får fotokonsten – kanske för första gången någonsin – sin rättmätiga plats på Moderna Museet. Hela samtidsblocket – fyra stora utställningssalar – är till brädden fyllda bara med fotografier. Och i höst kommer hela samlingspresentationen att bestå av foto. Om Moderna Museet vill vara en central plats för modern och samtida konst bör fotografiet naturligtvis ha en mycket framskjuten position. Men projektet väcker också frågor om museets möjligheter att visa den konst museet förfogar över.

När Fotografiska museet inrättades som egen avdelning på Moderna Museet, 1971, var tanken att fotot skulle få stor plats. Museet har visat en rad separatutställningar med uppmärksammade fotografer som Larry Clark (1986) och vår svenska pionjär Anna Riwkin (2004). Men den fotointresserade har ändå inte varit helt nöjd. Anledningen är att denna konstform representerats sparsamt i museets samlingspresentation, och att ganska få tillfälliga utställningar har satts samman. Få, åtminstone i relation till den fotografiska bildens betydelse för konsten i dag.
Moderna är delvis ursäktade. Museets uppgift är nämligen ganska otacksam om man ska vara ärlig. Den moderna konsten innefattar så många olika konstformer – installation, foto, måleri, video, performance, skulptur och diverse hybrider däremellan. Och alla ska uppmärksammas i separatutställningar och i samlingshängningen. Fler konstnärer väljs bort än visas. Något alternativt finns egentligen inte. Lägg därtill återkommande önskemål att museet ska visa mode och design. Man kan omöjligen göra alla nöjda.

Men samtidigt måste man fråga varför viss konst fått en mer framskjuten plats. Måleri och i någon mån installation, får sägas ha dominerat. En tveksam uppdelning om vi ser på fotografiets betydelse. Fotobaserade konstnärer som Annika von Hausswolff, Dawid och Annika Karlsson Rixon har satt sin prägel på svensk konst under många år. Till saken hör att museet förfogar över 100 000 fotografier. Har man inte förstått museets delikata problem med att visa sin konst, gör man det nog inför den siffran. Det är svårt att föreställa sig att alla bilderna någonsin kommer att visas. Lägg därtill all annan konst. Varför köps konsten då in? De mesta hamnar ändå bara i arkiven. Här bör museet hitta en bättre lösning.
Det nya utställningsprojektet är lyckat, det stillar fotoentusiastens längtan. Besökaren möts faktiskt av ett nästan nytt museum. Sedan museet nyöppnade, 2004, har museet inte så här i grunden arbetat om samlingspresentationen. Den förr så klent representerade fotoavdelningen har nu fullkomligt tagit över museet.
Bland höjdpunkterna finns flera bilder av Cindy Sherman, Eva Klasson och Hiroshi Sigumoto. Särskilt spännande tycker jag det är att ta del av de nyligen donerade bilderna av Annika von Hausswolff I am the runway of your thoughts, och Shermans Untitled #143. Två samtida klassiker. Förövrigt är det intressant att Modernas satsning på foto kommer just nu. Kan det ha något att göra med att den ganska ny konsthallen i Stockholm, Fotografiska, som ligger i Stora Tullhuset vid Stadsgårdshamnen, bara visar foto? Kanske vill Moderna återta en något skamfilad profil? Fotografiska har fått positiv kritik och lockat en stor publik. Den stora vinnaren är fotoälskaren som står inför en unik situation. Fotografiet har större utrymme än det antagligen någonsin har haft på den svenska konstscenen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!